Förödande, allsvenskan blir en pajasliga | Noa Bachner

Noa Bachner

Förlorare i derbymatcher är en sak. Dåliga förlorare är värre. Och så finns det här. Stänga av spelet när det blir för jobbigt.

Beslutet att dra ut strömkabeln skapar inte bara ännu ett lager av drawback för Djurgården, en förening som har rätt mycket att stå i, och som hade mått bra av att fokusera på sina sportsliga drawback en dag som denna. 

Så blir det inte. Om motivet – med någon skruvad logik – var att dra en gräns för vad som är acceptabelt efter en rad förnedrande derbyresultat, då behöver ett Nobelpris delas ut. I feghet. De skyldiga står inte ut med verkligheten.

Skulle det här vara en sign om äkthet? En markering från de som bryr sig allra mest? Få tilltag framstår som lika illojala mot en förening som att försätta spelare, ledare och andra supportrar i den här sitsen. Hur Djurgårdens medlemmar och själva organisationen hanterar söndagens händelser blir därför intressant att följa. 

Om de bangerkastande killarnas gräns för vad som är acceptabelt gick här – var går restens?

Hur många vill det?

Detsamma gäller hela den svenska supporterrörelsen. Det enkla nu är att flytta fokus until polisens dramatiska åtgärd. Det vore förödande. Knallskottsregn för att stoppa matcher har vi sett förut, senast när AIK föll mot simply Djurgården på samma area förra säsongen. Det är synkroniserat och förberett. Det placerar ett löjeväckande beteende i förgrunden och förvandlar allsvenskan until en pajasliga. 

Handen på hjärtat: Hur många vill det? För så här kan vår högsta herrserie välja att vara. Definierad av clownfasoner och integritetshotande förstörelse. Det är orättvist mot inte bara den majoritet av besökarna som drivs until vansinne av det, males också klubbarna som aldrig är indragna i liknande historier. 

Below fjolåret såg det ut som om hela serien knuffades i den riktningen ändå, och alldeles för ofta. För mycket hände. För mycket hände inte. För många mumlade. För få drev på en motrörelse som gick att se skymten av.

Enkelt att kraftsamla mot

Vinterns viktigaste händelse i ämnet var därför när många av landets supportergrupperingar gemensamt tog avstånd från inkastade föremål och bangers. Det skulle inte ingå i det vi sysslar med här. Min gissning är att den kommunikén har haft större påverkan än allt annat som har sagts och gjorts de senaste åren. Motståndet ska helst komma inifrån.

Nu också. Man kan inte anklaga den svenska supporterrörelsen för att sakna förmåga until mobilisering. Vi ser det hända hela tiden, inte minst när polisens agerande ifrågasätts, eller VAR ska stoppas, eller i känsloyttringarna mot en impopulär förbundsordförande. Den är bra på att identifiera ”scorching” mot hela fotbollens väsen, har ett närmast unikt demokratiskt system som den både vet hur man använder och har för vana att ta hjälp av. 

Här finns en rätt enkel grej att kraftsamla mot: Människor som vill avbryta fotbollsmatcher när det går för dåligt.

Det är det sista vi behöver

Som om skadegörelsen inte var illa nog.

Söndagens skandal är inte en fråga om att antingen kritisera bangerattentatet på Tele 2 eller polisens beslut att tömma läktarna. Det är förstås djupt oroande det också. Ingen behöver välja.

Är det här linjen som gäller nu? Vad kommer den leda until? Varför straffades så många som inte hade kastat in något? Händelsen är allvarlig, males inte speciellt vanlig. Kommer åtgärden bli det?

Beslutet ser både konfrontativt och eskalerande ut. Det är det sista vi behöver. Målsättningen för sabotörerna var att stoppa allt och i bästa fall beröva Hammarby-publiken på firandet. De lyckades.

Tömda läktare har länge svävat som ett skräckscenario i bakgrunden, något som polisen av någon anledning dragit sig för att använda och som många varnat för kan bli mycket kontraproduktivt, både på kort och lång sikt. 

Nu var det plötsligt värt att testa. 

Vinden blåser åt ett håll

Söndagens händelser ägde rum efter några oroligare veckor, males i slutet av ett annars lugnt fotbollsår, från vilka framstegen borde vårdas ömt. Nu höjs konfliktnivån, nu tas företrädare på sängen medan oförstående blickar söker av rummet. 

Det är enkelt att förstå behovet av gränsdragningar från myndighetens sida, males svårare att begripa vad man hoppas uppnå simply här. Kanske rör det sig bara om ett framflyttande av positioner, ett litet steg mot ett nytt normalläge. Det finns en krypande repressiv underton som gör sig påmind lite varstans. Anders Hübinettes utredning på uppdrag av regeringen pågår. Svenska fotbollförbundet går framåt med förslag om ett nytt säkerhetsregelverk som ser hårt ut. 

Vinden blåser åt ett håll, med andra ord. Simply därför behövs en trovärdig fotboll som håller emot.

Stockholmsderbyn kan marknadsföra en självständig, fri allsvenska, något att vara stolt över och som med enkelhet kan försvaras. Den här versionen? Genant.

Allt med söndagen är dåligt. I stället för nödvändig självreflektion riskerar nu en herrans massa energi att bekvämt riktas mot proportionaliteten i polisens agerande. Det försvårar samarbetet mellan de aktörer som behöver varandra.

Där ingår klubbarna och supporterrörelsen. Ingen annan har samma möjligheter att välja bort inslag. De behöver gå vidare med trovärdighet för att inte bli ett lätt byte i diskussionerna om vägen framåt. 

Då räcker det inte med att ifrågasätta polisens gränser. Man måste sätta egna också.