Försöker Handke locka fram min inre moralist?

Publicerad 26 mar 2025 kl 06.00

”Den sista gästens ballad” är Nobelpristagaren Peter Handkes nya roman.

Thomas Götselius upptäcker att summary allt är sig likt.

RECENSION. Det är despatched i författarskapet males hos Peter Handke är allt sig likt. I ”Den sista gästens ballad” återvänder huvudpersonen Gregor från en längre tids vistelse utomlands, bara för att nås av beskedet av att hans yngre bror, Hans, har stupat i fjärran land. Väl hemma hos föräldrarna kan han inte förmå sig att överlämna dödsbudet. I stället vandrar han runt i bygden, sover i skogen och utforskar ”ingenmanslandet” i ”enmansexpeditioner”. Först när han ska kliva på bussen tillbaka berättar han den fruktansvärda sanningen för sin syster.

Handkes inbitna läsare känner igen sig. Resan hem, huvudpersonen Gregor, det planlösa vandrandet i periferin. Upprepningen – och Handke har förstås skrivit en roman med titeln ”Upprepningen” där en Gregor är centralgestalt – är författarskapets bärande figur.

Känner igen sig gör även den som lyssnade på författarens Nobelprisföreläsning 2019. Där framgår att Gregor är författarens morbror som kom hem på permission 1943 och fick budet att lillebrodern Hans stupat på Krim. Han klarade inte av att berätta och irrade sedan runt i byarna, bara för att yppa sanningen först vid återfärden until fronten. Två veckor senare nåddes familjen av budet att även Gregor stupat. Handke beskriver dessa händelser som ett slags ”natur” i hans skrivande, de är component som bara finns där.

Frågan är alltså inte vad de betyder. Det är vad författaren gör med dem i den textual content som nu ligger på disken.

Inte mycket kan jag tycka. Gregors olyckliga hemkomst och avfärd är något som ska klaras av för att bereda marken för författarens egentliga ärende: att i ord konstfullt framställa den i tillvaron utkastade människan. Gregor är inte bara den sista gästen på varje krog. Han är framför allt gäst hos verkligheten.

En ofrivilligt löjeväckande scen?

Handkes hjälte drar runt som en until ”krönikör” sublimerad clochard i den lantliga utkanten av en stad där city sprawl ersatt byarna. Denna spelplats, vagt igenkännlig som författarens hemvist söder om Paris, erbjuder moderna nöjen som procuring och biografer. Betydande händelser är inhandlandet av ett par svarta solglasögon att bära 24/7 och ett biobesök. Filmens påträngande sexscener får Gregor att upprört fördöma demokratin och i stället efterlysa diktatur. 

En ofrivilligt löjeväckande scen? Eller en set off författaren smugit in för att locka fram sin läsares inre moralist? 

Sådana frågor spelar mindre roll. Över huvud taget spelar det inte särskilt stor roll vad som sker. Allt handlar om hur det formuleras, vilket innebär att översättaren Jesper Festin sätts på svåra prov (som han med något undantag består!). Vad vore Handke utan de inskjutna bisatserna i de inskjutna bisatserna? Vad vore Handke utan sin i type av frågor framställda beskrivningar? Pålitligheten i det sagda minskar raskt i takt med antalet anförda kommatecken. Det gör berättelsen lik en vacker tapet som när som helst kan rulla ihop sig. Detta är i sista hand en romantisk konstsaga där tonen betyder allt. Enda problemet är att den som tycks mest förtrollad av den är författaren själv. 

Nej, det är länge sedan detta var betydande litteratur. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Gregor får shoppa en T-shirt med texten ”Light Glory”.

Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och kritiker i Expressen.