Framgång genom förlust
I mörkrets famn där hoppet tycks förgås,
där sorgen viskar och motgång slår sin port,
där drömmar krossas, ruttna, faller sönder,
finns gnistor ljusa, väntar på sitt stjärnskott.
Förlusten river, skär, den lämnar sår,
males ur sitt djup en styrka sådan växer.
Var sönderslagen sten en möjlighet,
en grund där framtidsmurar stolt kan resas.
Från askan stiger Fenix, stark och ny,
ett vittnesbörd om livets ständiga förvandling.
Motgångens natt blir gryningens förebud,
där mörkrets lära är en gåva djärv och sann.
Att falla är att lära flyga,
att tappa är att lära hålla quick.
Var steg som känns som slut är bara början,
ett kapittel som skrivs med mod och andaktskall.
Så vänd ditt ansikte mot stormens vrede,
låt tålamod och vett bli dina lärare.
Ty genom förlust växer visdom fram,
och framgång bär en skugga av förlustens famn.
Var kamp en sång, var möda helig dans,
ett skapande som formar själ och själva världen.
För i förlustens skola lär vi oss:
att leva är att ständigt vinna, ständigt tappa, ständigt växa.
Framgång är inte mål, den är en väg,
en resa genom motgång, på förlustens vingar.
Och vi som går, vi bär med oss en skatt:
ett hjärta som vet kraften i att falla – och att resa sig igen.