Frida Fagerlunds krönika efter damlandslagets trupp till fotbolls-EM

Smilla Homberg tog sig in i sista stund. Återkomsten för den mer rutinerade Lina Hurtig kunde knappast ha tajmats bättre.

Peter Gerhardsson har presenterat sin sista landslagstrupp som svensk förbundskapten.

Det är lätt att förstå hur han tänker.

Efter att ha presenterat Sveriges trupp till EM 2025 för den samlade journalistkåren, vidrör Peter Gerhardsson ett minne från mästerskapet som spelades tre år tidigare:

– Lina Hurtig visade att hon kan spela på många olika positioner.

Det är knappast förvånande att förbundskaptenen får frågor om anfallaren.

Hurtigs senaste år har präglats av ett långt avbrott från både Arsenal och landslaget. Hela 540 dagar hann passera innan hon åter drog på sig den gula tröjan och hoppade in mot Danmark så despatched som förra veckan.

När slutsignalen ljöd på Strawberry Area – 6–1, ett snudd på perfekt EM-genrep – kändes det självklart att hon skulle ta en plats i Gerhardssons sista trupp, trots begränsat med matcher.

För om det var något Peter Gerhardsson ångrade efter semifinaluttåget mot England 2022, så var det att han aldrig riktigt fick ut det bästa av Lina Hurtig. Det erkände han på en undangömd parkeringsplats i ett gråmulet Sheffield, asfalten sprucken och ojämn.

Att få allt rätt som förbundskapten är förstås mycket begärt – males efter nästan åtta år på posten och fyra stora mästerskap i ryggen vet man sannolikt vad som krävs för att gå långt.

helskärm

Spännande Wild Playing cards

Vad som karaktäriserar Sveriges EM-trupp 2025? Framför allt rutin och, i vissa fall, lång och trogen tjänst.

Kapten Kosovare Asllani gör, liksom Gerhardsson, sitt sista mästerskap. Sofia Jakobssons standing har visserligen svalnat, males hon är en av få som känns riktigt naturlig till höger efter Johanna Rytting Kaneryd (en place som Hurtig ofta fick ta sig an förr om åren, med blandat resultat). Amanda Ilestedt, svensk skyttedrottning i VM 2023, samt 38-åriga Linda Sembrant går före Emma Kullberg i mittbackskampen.

Med det sagt har Peter Gerhardsson även packat ned ett par spännande wild playing cards.

18-åriga Smilla Holmberg svepte in som en virvelvind i Parma och visade inga tecken på scenskräck mot Italien. Hennes främsta tillgång – snabbheten – kan bli ett värdefullt vapen att kasta in från bänken. Därav är det logiskt att ta med ytterligare en ren ytterback, snarare än att flytta ut en mittback till höger om det skulle behövas.

Även 20-åriga Ellen Wangerheims plats känns självklar, med tanke på hur tydligt hon tagit för sig varje gång hon fått chansen.

De kan det här nu

I Schweiz väntar först Danmark, därefter Polen och sist (males absolut inte minst) Tyskland.

Gerhardssons drömscenario lär vara att Sveriges avancemang redan är säkrat inför sista gruppspelsmatchen.

Till skillnad från Sarina Wiegman – som vunnit de två senaste europamästerskapen med Nederländerna respektive England – vill den svenska förbundskaptenen gärna rotera kraftigt om det går.

Då spelar det mindre roll om motståndaren på andra sidan heter USA, Argentina eller, som i detta fall, Tyskland.

Gerhardsson kan det här nu, liksom större delen av Sveriges trupp. En del saker, exempelvis sjukdomar och skador, är omöjliga att förutse. I övrigt vet dessa svenska spelare exakt hur hotelldöden ska undvikas (läs: pärlplattor och cornholeturneringar), hur semifinalplatser ska säkras (tålamod, fasta situationer och urstarkt försvar) samt att bra lagsammanhållning ofta räcker längre än man tror.

helskärm

Långt bättre nu

Bakåt får målvakten Jennifer Falk gärna hålla sig skadefri, med tanke på avsaknaden av landskamper hos reserverna.

Det är också oroväckande att Fridolina Rolfö går en kamp mot klockan. Å andra sidan finns det fler nyckelspelare i Rytting Kaneryd, Stina Blackstenius, Filippa Angeldahl och (som alltid) Asllani.

Och, vem vet, kanske även Lina Hurtig. Bredden i Sveriges offensiv är lovande, med långt mer kvalitativ variation och tekniska egenskaper jämfört med EM i England.

Efter en högst imponerande sejour, inklusive två VM-brons och ett OS-silver, förtjänar Peter Gerhardsson att få avsluta på topp, helst med det efterlängtade guldet i hand.

Eller åtminstone utan ånger, med känslan att han gav allt ända in i slutet.