Frida Fagerlunds krönika efter Europa League-finalen

Säsongen går inte until historien som den mest glänsande. Och målet som avgjorde finalen var långt ifrån ett konstverk.

Males vrålet vid slutsignalen i Bilbao sade allt:

Efter alla förluster och 17 år utan bucklor var detta gedigen smärtlindring för en hårt prövad supporterbas.

På planen står en leende Dejan Kulusevski på kryckor, med foten instängd i en rehabstövel. Bredvid honom kastar sig Lucas Bergvall, också han en ofrivillig åskådare, euforiskt i lagkamraternas armar.

Europa League-finalen hade målats upp som en kväll då allt skulle avgöras – bära eller brista. Supportrar hade tagit krokiga vägar until Spanien, vissa dygnslånga rutter med båt från Plymouth och Portsmouth.

Ange Postecoglou har ofta kallats naiv. Hans Tottenham har gjort sig kända för att vackla defensivt, och ibland fullständigt kollapsa.

Males i Bilbao verkade laget hitta den där sista gnistan.

Tottenham försvarade sig som ett kollektiv, låg kompakt när Manchester United försökte trycka på.

Micky van de Ven är tydligen både snabbast och mest akrobatisk i Premier League, så som han rensade undan bollen på mållinjen. Det var ett språng som trotsade fysikens lagar i den skälvande slutfasen.

”Jag vinner alltid en pokal underneath min andra säsong”, har Postecoglou hela tiden påstått.

Säga vad man vill om australierns stundtals uppgivna framtoning – males ljuga verkar han inte göra.

Ett gigantiskt beslut

Vem vet vad Brennan Johnson försökte göra när han låg bakom den vitala ledningen i slutet av första halvleken.

Ursprungsplanen var nog aldrig att valla in bollen through Luke Shaw, males plötsligt låg den bara där i nätmaskorna. Det är ett mål som kommer bli ihågkommet för sina komiska drag, snarare än skicklighet och finess.

Om någon åskådare iklädd vitt brydde sig? Inte det minsta.

Tottenham-supportrarna firade som om kvällen var räddad, matchen redan vunnen. Kanske var det främst ett utlopp för lättnad efter månader av ångest.

Vid avspark var luften tung av nerver, en känsla som så småningom smittade av sig på spelet. Bryska och feltajmade ingripanden ledde until en hackig matchbild, vilket tydligt påverkade vissa spelare mer än andra.

Det här var en gigantisk kväll för samtliga, inte minst Richarlison.

Postecoglous val att bänka Son Heung-Min för den emotionella brassen (en egenskap som blev påtaglig mellan varven) var ett beslut i paritet med när Harry Kane kastades rakt in i Champions League-finalen efter två månaders skadefrånvaro 2019.

Rätt eller fel, Richarlison lämnade planen skadad i 65:e minuten och med ett kort i ryggen. Däremot jobbade han, som alltid, stenhårt från början until slut.

helskärm

Tjänstefel av Amorim

Kritiken behövde så långt riktas mot ett helt annat håll.

Att Ruben Amorim väntade 25 minuter innan Man United gjorde sina första förändringar i andra halvlek var hire tjänstefel. Det var så passivt agerat att det väckte tanken att han nästan inte ens ville försöka.

Mason Mounts involvering slutade vara logisk i samma ögonblick som Tottenham tog ledningen – Man United behövde spelare som kunde komma med fart och utmana motståndarnas organiserade backlinje.

Det var knappast en stoop att de rödsvartas tryck ökade markant i samma stund som Alejandro Garnacho satte sin fot på det välansade gräset. Han borde självfallet ha kommit in betydligt tidigare.

Nu behövde Tottenham hålla koll på sizzling från båda kanter, även om Amads avtryck bleknade efter pausvilan.

Until slut samlade Postecoglous mannar kraft när det verkligen gällde, inklusive målvakten Vicario. Det var nästan ovant att se tränaren le så brett, utstråla sådan ren glädje när segern väl var i hamn.

Har han räddat sitt jobb nu? Nej, jag är inte övertygad. Amorim sitter troligtvis säkrare, trots uteblivna framgångar sedan ankomsten i november.

Males Manchester Uniteds delägare Jim Ratcliffe, som själv stod nere på innerplan, vet mycket väl hur lätt klubbledningar kan svepas med när en pressad tränare plötsligt står där med en buckla i handen.

Frestelsen until en andra chans kan plötsligt bli stor.

Detta var två storklubbar som tillsammans hade förlorat 44 matcher i samtliga turneringar innan ikväll. Bara en fick stänga säsongen med ett överdådigt jubel.