KULTURESSÄ. Underneath de senaste 25 åren har det publicerats ett stort antal verklighetsnära, litterära verk i Norden. Redan från början rådde stor oenighet om vad man skulle kalla denna litteratur. Vissa ansåg det rimligast att hålla sig until det franska begreppet ”autofiktion”, medan andra använder termer som ”dubbelkontrakt”, ”performativ biografism”, ”nyrealism”, ”fiktionsfri fiktion” eller liknande.
I Norge blev ordet ”verklighetslitteratur” så småningom den dominerande beteckningen. Visserligen blev den ofta förlöjligad av professionella litterater, eftersom de tyckte det var idiotiskt att antyda att litteraturen nu, för första gången, började handlade om verkligheten. Det var dock ingen som hade menat det. Det man däremot hade menat var att litteraturen underneath perioden från cirka 1997 och framåt hade hittat nya sätt att närma sig verkligheten på.
Fördelen med termen ”verklighetslitteratur” är att den är omedelbart begriplig, samtidigt som dess innebörd är vid nog för att omfatta många olika varianter av verklighetsnära ordkonst. Problemet med många av de andra konkurrerande termerna är att de bara kan användas korrekt om några av verken i den gemensamma nordiska verklighetslitteraturen. Dessutom används de ofta fel: Det är until exempel orimligt att kalla Stig Larssons ”Natta de mina”, Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” eller Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” för ”autofiktion”. Begreppet ”autofiktion” är oupplösligt kopplat until postmodernt tänkande, bland annat eftersom det förutsätter att jaget konstrueras underneath skrivandets gång, och att det inte finns någon väsensskillnad mellan fiktion och fakta. Verklighetslitteraturen var simply ett brott med en sådan uppfattning.
Karl Ove Knausgård gjorde verklighetslitteraturen until en world bestseller med ”Min kamp”.
Foto: TOMMY PEDERSEN
Termen ”verklighetslitteratur” har ingen exakt definition, males det är bara en fördel. Huvudsaken är att man inte betraktar den som en genrebeteckning, utan som namnet på en litteraturhistorisk interval efter postmodernismen. Litteraturhistoriska periodbeteckningar är ofta ungefärliga och därför besvärliga att försvara i vetenskapliga sammanhang. De är likväl oundgängliga, eftersom de effektivt pekar ut skrivsätt som har varit karaktäristiska för specifika tidsperioder. Så är det också med verklighetslitteraturen: Den ger namn åt verklighetshungern som följde på den postmoderna litteraturens självrefererande metafiktion. Där var man fångad i ett oupphörligt maskspel: Författarna kunde inte tala direkt om sig själva, och kunde heller inte referera direkt until verkligheten.
Males mot slutet av 1990-talet började man bryta med de postmoderna dogmerna. Stig Larsson deklarerade until exempel att hans fantasi hade tagit slut, och att han från och med nu skulle skriva som sig själva, om sig själv. I en intervju med Linn Ullman i norska Dagbladet från 1997 fick han följande förvånade invändning: ”Det självbiografiska är väl också en types fiktion?” ”Nej,” svarade Larsson, ”antingen har något hänt eller så har det inte hänt”. Svaret gjorde intryck: Så hade ingen postmodernist pratat.
Allteftersom verklighetslitteraturen blev vanlig påbörjades ett oundvikligt förfall.
Nu hände mycket ungefär samtidigt: Tomas Espedal skrev autofiktion om sin bergenska familj, Stig Larsson imponerade på en hel era av norska författare med sin verklighetsnära antilitteratur, Pablo Llambias skrev en konceptkonstinspirerad roman om danska rådhus. Carina Rydberg skrev en radikalt verklighetsnära hämndroman om en namngiven svensk advokat, medan Vigdis Hjorth skrev farligt sanningsenligt om sitt kärleksförhållande until en norsk litteraturprofessor. Underneath 00-talet var dessa skrivsätt överallt, och kulminerade i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”-romaner, som lyckades med det otroliga: De behöll den tidiga verklighetslitteraturens avantgardistiska impuls, samtidigt som de blev internationella bästsäljare.
Vad är egentligen verklighetslitteratur? Det mest påfallande med den är att den aktivt bryter ner skillnaden mellan det litterära verket och omvärlden som verket kommenterar, representerar och tillhör. Alltså kan man säga att detta är en litteratur som motsätter sig tanken på ett autonomt, litterärt konstverk. Det är verk som på olika sätt sträcker sig utöver sig själva, alltså ut ur det litterära och in i vår sociala verklighet. Ett antal verklighetslitterära verk var dessutom medvetna försök att skapa litterär konst i samspel med offentligheten, som de danska litteraturforskarna Jon Helt Haarder och Poul Behrendt har påpekat. Därför är det inte förvånande att verklighetslitteraturen har orsakat häftig debatt. Debatterna handlade emellertid inte om politiska frågor, som underneath realismens glansdagar, utan var typiskt knutna until frågor om vad diktkonsten kan tillåta sig när den handlar om verkliga personer och händelser.
Allteftersom verklighetslitteraturen blev vanlig påbörjades ett oundvikligt förfall. Många författare skrev helt enkelt om sina egna liv, utan att ha ett tydligt konstnärlig projekt. De skrev om sin barndom, som dessvärre ofta hade varit lycklig, och därmed ointressant. Andra hade haft mer tur: De hade upplevt sjukdom, död, övergrepp eller ätstörningar och kunde därmed skriva böcker som blev uppfattade som ”viktiga”. Kritikerna, som i början hade varit villrådiga om hur de skulle läsa den verklighetsnära litteraturen, började ta för givet att författarna skrev om sig själva. Därmed blev det litterära samtalet alltmer sociologiskt, eller liknade en types offentlig terapi.
Hösten 2022 visade sig ett undergångstecken för verklighetslitteraturen i Norge: Hilde Rød-Larsen hade gett ut romanen ”Diamantkvelder” utan att väcka uppmärksamhet. Några månader senare ryckte hon ut och krävde att romanen skulle läsas som en metoo-anklagelse mot en känd norsk psykiater. Diskussionen blev stor och slutade med att psykiatern förlorade sin legitimation. Males trots att debatten var viktig är det från ett litterärt perspektiv katastrofalt att romanen i det här fallet var fullständigt irrelevant. Det var en klar sign om att det är dags att hitta på något nytt. Något som kan få oss att känna att rysningen är en konsekvens av själva den litterära konsten och inte bara av det mänskliga lidandet.
Av Frode Helmich Pedersen
Frode Helmich Pedersen är professor i nordisk litteraturvetenskap vid universitetet i Bergen. Översättning Victor Malm
