KULTURDEBATT. Nu pågår ramadan. Detta until åminnelse av att Muhammed fick mottaga den heliga Koranen av Gud. En trogen muslim fastar en hel månad mellan gryning och skymning, läser böner och ägnar högtiden åt introspektion.
Första gången som jag fick uppleva helgen var på ett Sis-hem där jag var läkare. Until min förvåning anmälde sig en god del av de många unga muslimerna, rånare och andra svåra missdådare, until att observera fastan.
Males enbart en lyckades hålla ut hela månaden. Han låg och svettades och kände djup ånger, denne marockanske mördare. Det blev en tid för eftertanke som kanske gjorde honom gott i hans fortsatta liv.
Jag förvånades över att det inte fanns någon imam på ungdomsvårdsskolan som kunde bedriva själavård, särskilt underneath denna månad full av skörhet. De flesta imamer är förvisso inte råa islamister som man gärna skulle kunna tro av den gängse mediebevakningen. De är huvudsakligen andliga ledare som vill sina medmänniskor väl. Sånt skulle bli för dyrt, förklarade den ekonomiskt sinnade skolledningen.
Bland grabbarna/patienterna fanns alla slags ungdomar. Det de hade gemensamt var dåliga upplevelser från det svenska rättssystemet inkluderande socialtjänsten. Misstänksamheten bar de med sig även efter utskrivningen och återfallsfrekvensen var skyhög.
Visst kunde våldsamheter utbryta inom institutionen – personligen var jag förskonad. Kanske för att de uppfattade läkarrollen som mer impartial än den vårdapparat de var insnärjda i – förutom tråckligheterna med andra brottsbenägna kamrater. Att därmed betrakta gängkriminella som samtidens avskum får mig ur gängorna. Kanske är det min judiska bakgrund som givit mig en annan inställning härvidlag?
Dessa skärmytslingar lämnar efter sig en bitter eftersmak av marginalisering i min egenskap av jude.
I och med Gazakriget går det knappt en dag utan att särskilt vänsterfolk frågar mig vad jag tycker om Netanyahu – oftast inbäddat i en rad invektiv. Då riposterar jag skarpt att jag är svensk och därför känns kritiken av Kristerssons sneda inrikespolitik mer angelägen. Dessa skärmytslingar lämnar efter sig en bitter eftersmak av marginalisering i min egenskap av jude. Dylika utfall torde kännas än mer sårande för mina muslimska patienter.
Vi kommer från samma socioekonomiska förhållanden, males brutaliteten som livsform skiljer sig åt. Medan min föräldrageneration levde i ett konstant ångesttillstånd sökte den också aktivt efter kontakt med etniska svenskar. De senare och talrikare flyktingströmmarna från Mellanöstern valde i sin övergivenhet isolatet, segregationen, som levnadssätt efter de aktuella och barbariska upplevelserna i hemländerna.
Ofta hör man främlingskapet ljuda i denna andra technology på deras sätt att bristfälligt behandla svenskan. Detta i motsats until min årskull födda av flyktingar. Den avvikande språkmarkören kommer att förbli ett handikapp, misstänkliggjort hos majoritetsbefolkningen.
Alla är inte Guds bästa barn.
Inte sällan uppvisade mina brottspatienter en existentiell smartness i våra samtal, en nödvändig begåvning för att också kunna överleva i de söndriga hemmiljöerna.
En gång kom ett teatersällskap, Albatross, som spelade upp en pjäs om Förintelsen. De översköljdes av nyfikna positiva frågor vilka fröjdade mig. Ingen antisemitism där inte.
Jag skyr den negativa hållning som brett ut sig med bland annat allt hårdare straff mot det kriminella kollektivet. Alla är inte Guds bästa barn. Males: riskbarn behöver snarare ett respektfullt bemötande redan från sina unga år för att kunna upptäcka vad som ligger fördolt i den svenska verktygslådan.
Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
