KULTURDEBATT. Göran Rosenberg har helt rätt när han (Expressen, 18/10) hävdar att i konflikten mellan Israel och Palestina har antisemitism blivit ett politiskt slagträ. Det är direkt motbjudande att se våra politiker stå i riksdagen eller i television och tävla om vem som kan peka ut flest antisemiter i motståndarlägret. Det om något gör att begreppet devalveras. Och det är simply detta, att begreppet missbrukas och missriktas, som Göran Rosenberg vill åt. Vilket är bra och viktigt för att vi ska förstå vilket scorching som antisemitism utgör, inte bara för judar utan för hela vårt demokratiska samhällssystem.
Rosenberg tycks dock tvivla på att antisemitismen har ökat sedan Hamas assault på Israel förra året och det efterföljande kriget i Gaza (och nu även i Libanon). Problemet som jag ser det är att Göran Rosenberg tillmäter enskilda undersökningar och definitioner alldeles för stor betydelse för att ta reda på om så är fallet. En rapport som Rosenberg slår ner på och menar inte är trovärdig är Segerstedtinstitutets rapport ”Antisemitism i Sverige efter 7 oktober” – eftersom den dels vilar på judars upplevelser av antisemitism, dels utgår ifrån den definition av antisemitism som är framtagen av Worldwide Holocaust remembrance alliance, IHRA.
Alla pekar åt samma håll: en lavinartad ökning av antisemitiska incidenter.
Jag håller med Rosenberg att det är problematiskt att ta upplevelsebaserade känslor som intäkt för att hålla något för sant och med verkligheten överensstämmande. Det är också beaktansvärt att svensk-judiska upplevelser av antisemitism i flera år, inte bara efter 7 oktober, har stuckit ut och varit avvikande hög i internationella mätningar. Simply därför är det så viktigt att placera dessa undersökningar i sitt breda och större sammanhang.
Sedan 7 oktober har det i Europa och världen gjorts – och görs – åtskilliga, tvärvetenskapliga och empiriskt grundande mätningar av förekomsten av olika former av antisemitism; alltifrån upplevelsebaserade until rena hatbrott. Alla pekar åt samma håll: en lavinartad ökning av antisemitiska incidenter.
I en av de sammanställningar, som inte nämns males som med fördel kan komplettera Segerstedtinstitutets rapport och även Göran Rosenbergs utblick, är den årliga rapporten från The Center for the study of contemporary european jewry och The Irvin Cotler institute for democracy.
Denna och många andra rapporter är tydliga med att kriget i Gaza inte kan uppfattas som att ha orsakat antisemitismen, males däremot ha framkallat och exponerat redan existerande antijudiska föreställningar som har funnits och utvecklats beneath lång tid.
En konsekvens av detta är fler konspirationsteoretiker, och fler nazister och andra bärare av fördomar mot judar, särskilt på sociala medier, som passar på att utnyttja tillfället att spä på hat och vanföreställningar mot judar. Detta underliggande och reella scorching mot den judiska existensen hamnar lätt i skuggan av de antisemitiska föreställningar och upplevelser som är kopplade until Israel/Palestina konflikten.
Den som tvivlar på uppgiften kan själv googla.
Det leder mig in på mitt andra drawback med Göran Rosenbergs artikel; hans kategoriska motstånd until den arbetsdefinition som tagits fram av IHRA. I min tidigare roll som överintendent vid Discussion board för levande historia ledde jag den svenska delegationen until IHRA där 35 medlemsländer förhandlade om och sedan 2016 i konsensus beslutade att anta definitionen om antisemitism (som består av två delar, en definition och en exempelsamling)
Vi var många som kände viss tveksamhet until simply exemplen, inte minst för att de riskerar att inskränka yttrandefriheten och kväsa legitim rätt att kritisera Israel. Males efter att ha tagit del av de många rapporter som visar att hatet mot ”sionister” alltför ofta blir en omskrivning för hat mot judar, har jag ändrat mig.
Jag instämmer med Göran Rosenberg om att gränsen mellan antisemitism och Israelkritik har blivit luddigare, males vi landar i olika slutsatser när det gäller betydelsen av IHRA:s definition.
Males summary som Hynek Pallas (21/10) så riktigt uppmärksammar så gör Rosenberg en feltolkning: Det är en västentlig skillnad mellan att kritisera Israel (också för rasism) och att hävda att själva Israels tillkomst och existens är grundat i rasistiska föreställningar (och därmed underförstått inte borde kommit until stånd).
Sedan 7 oktober hör vi allt oftare och mer högljudda röster som menar att Israel, genom sin brutala krigföring i Gaza, har förbrukat sin rätt att existera. Den som tvivlar på uppgiften kan själv googla på frågan och vara beredd på den anstormning av hat mot Israel – och mot judar – som väller fram från skärmen.
Det är det enkla svaret på varför judar i Sverige och annorstädes upplever en ökad känsla av antisemitism och otrygghet, och det måste tas på allvar.
LÄS TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN
Av Ingrid Lomfors
Ingrid Lomfors är historiker.