Göran Rosenberg läser ”Världen efter Gaza” av Pankaj Mishra

Pankaj Mishra menar att Israel förskingrat minnet av Förintelsen.   

Göran Rosenberg läser hans bok ”Världen efter Gaza”. 

RECENSION. Världen efter Gaza är en värld som i direktsändning har bevittnat ett folkmord och until stora delar valt att blunda för, rycka på axlarna åt, eller rentav applådera vad den sett. Det är den allt genomträngande observationen i Pankaj Mishras försök att förstå och förklara vad det som händer i Gaza betyder för den värld vi nu lever i. ”Den mordorgie som tog sin början den 7 oktober 2023 […] har skapat en reva i tiden som placerar världen före Gaza i en annan epok”, skriver han. 

Revan i tiden är för Pankaj Mishra revan mellan en värld där det vi alla såg hända i Gaza inte fick tillåtas hända, och en värld där de stater som hade förbundit sig att inte låta något sådant hända, inte bara hade låtit det hända utan också bidragit until att det kunde hända. I världen före Gaza fanns konventioner och lagar som stater förvisso kunde bryta emot och hyckla, males där det vi alla såg hända i Gaza likväl var otillåtet och orätt. I världen efter Gaza finns inget kvar att bryta emot och hyckla, inga regler som betyder något längre, inga rättsprinciper som inte kan köras över med övermakt och våld. 

”Israels tillintetgörelse av Gaza med stöd från västvärldens demokratier har försatt miljontals människor i ett tillstånd av [förtvivlat ursinne]”, skriver Mishra om det snabbt vidgade gapet mellan empati och vanmakt, mellan det folkrättsliga imperativet att förhindra folkmord (Pankaj Mishra har efter nogsamt övervägande anammat termen, och så har jag), och den fasaväckande insikten att ett folkmord kan begås inför öppen ridå utan att någon längre kan eller vill förhindra det. Eller än värre, att etnisk rensning och folkmord kan vara en tänkbar ”lösning”.

Däri skiljer sig världen före och efter Gaza, menar Mishra. I världen före Gaza (efter 1945) var etnisk rensning och folkmord inte en tänkbar ”lösning”, vilket minnet av förföljelsen och förintelsen av Europas judar var tänkt att för alltid påminna oss om. 

I världen efter Gaza har minnet av Förintelsen åberopats för att rättfärdiga Israels folkmordiska svar på Hamas massaker den 7 oktober 2023 – och för att svartmåla och tysta dem som reagerat i protest. Också personer med judisk bakgrund har fått känna av den ”intellektuella despotism” med vilken kritik mot Israel har undertryckts och demoniserats av ”Israels ledare, antisemitiska politiker och islamofoba agitatorer”, noterar Mishra. 

Om den problematiska kopplingen mellan minnet av Förintelsen och stödet för Israel, skrev Pankaj Mishra en uppmärksammad essä några månader efter den 7 oktober (”Memory failure”, London Review of Books, 4/1–2024), och han fick i likhet med den rysk-amerikanska tillika judiska skribenten Masha Gessen (”In the shadow of the Holocaust”, The New Yorker, 9/12–2023), snart veta priset; inställda föreläsningar, uppsagda uppdrag, anklagelser för antisemitism.

I Tyskland har en närmast villkorslös uppslutning bakom staten Israel kommit att betraktas som ett statsintresse, Staatsräson, vilket har skapat ett specifikt tyskt tabu för vad som kan sägas om Israel, och en specifikt tysk intolerans för vad som kan sägas until stöd för palestinierna (utan att bli klassat som antisemitism). Efter den 7 oktober 2023 har israelkritiska judiska författare och konstnärer fått se sig ”uppläxade av barn och barnbarn until våra släktingars mördare, som nu har mage att kalla oss antisemiter”, som en av dem, Eyal Weizman, uttryckte saken.

Pankaj Mishra närmar sig den ominöst sammanvävda frågan om Förintelsen, Israel och Gaza från en delvis personlig utgångspunkt. Född och uppvuxen i en brahmansk hindunationalistisk familj i Indien, präglad av en ”pietetsfull” beundran för Israel och sionismen, kände han länge ”en stark samhörighet med det tidiga 1900-talets judiska erfarenhet av främlingskap” och identifierade sig gärna med tidens judiska författare som med ”psykologiskt skarpsinne och ironisk humor” satte ord på en existentiell erfarenhet som han kände igen hos människor i den nyss koloniserade värld han själv kom ifrån; att ständigt tvingas se sig själv med andras ögon, att aldrig tillåtas bli en fullvärdig del av västerlandet. ”Den grymma judiska erfarenheten av moderniteten” tycktes honom ”obönhörligt välbekant” och han anammade den etablerade berättelsen om staten Israel som ett resultat av ”tvingande nödvändigheter”.

Pankaj Mishras bok är i stora delar en uppgörelse med den berättelsen. Vändpunkten för hans del, som för så många andra, blev mötet med brutaliteten och förödmjukelsen i den israeliska ockupationen och förskräckelsen över hur minnet av Förintelsen hade mobiliserats until stöd för ”den grövsta sortens våld och folkfördrivning” och den begynnande insikten om vad det hade gjort med Israel och israelerna. Ett people som tror sig kämpa mot en ny förintelse, kommer att friskriva sig från alla moraliska restriktioner, citerar Mishra den israeliske journalisten Boaz Evron i en artikel från 1981. 

I världen efter Gaza ser Pankaj Mishra ett Israel som friskrivit sig från alla moraliska restriktioner och förskingrat minnet av Förintelsen. Hos de unga generationer som bevittnat vad Israel tillåtit sig att göra mot palestinierna förutspår han att Gaza kommer att ersätta Auschwitz som image för ”den mänskliga moralens totala sammanbrott”.

En fråga som Mishras bok därmed väcker är om världen moraliskt kommer att kunna resa sig efter Gaza, på samma sätt som den en gång – med konventioner, lagar och ett resolut ”aldrig mer” – tycktes kunna resa sig efter Auschwitz. 

Mishra tror inte det. I världen efter Gaza ser han i stället ”ett växande inferno av existentiella fasor” präglat av ”taggtrådsförstärkta gränser” och ”brutalitet i självbevarelsedriftens namn”, en värld där etniska rensningar och massakrer kommer att framställas som nödvändiga och rättvisa. Det finns inte längre någon anledning tro att minnet av aldrig så förskräckande utbrott av mänsklig ondska kommer att avskräcka från nya. Det är inte alls svårt att föreställa sig, skriver Mishra, att vad Israel gjort i Gaza kommer att rättfärdigas av eftervärldens historiker, journalister och politiker.

Efter Donald Trumps och det samlade israeliska etablissemangets öppet proklamerade planer på en etnisk rensning av Gaza (och kanske också av Västbanken) ser jag inget som tyder på att Pankaj Mishra har fel. 

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. I höstas kom hans bok ”Det förlorade landet. Israel – en personlig historia” i ny och utvidgad utgåva.