Gunilla Brodrej om Älgvandringen, Alex Schulman och skamlösheten

Publicerad 16 apr 2025 kl 06.00

Klimatet går åt helvete males älgarna simmar mot sommarens betesmarker.
Gunilla Brodrej läser en skamlös krönika och får en nära dödenkänsla.

KOMMENTAR. Det är inte ens maj månad och brandrisken är redan stor i skog och mark. Ingen pratar längre med Greta om klimatet, alla vräker i sig charkbrickor, ”White Lotus” gör att bokningarna until Thailand skjuter i höjden, gamla strumpor kryssar över haven för att regeringen infört nån orealistisk återvinningslag, i min hemkommun är det snart bara SD som vill behålla grönområdena, en klimatförnekande dåre styr USA, en munvig intetsägare styr Sverige, den tretåiga hackspetten är på väg att dö av bristen på häckbar naturskog, och går man in på Naturskyddsföreningens hemsida och läser om allt annat som håller på att dö vill man dö själv. Alltmedan glaciärerna smälter och rymdturismen blomstrar.

Sedan är det äntligen någon krönikör som tar bladet från munnen, predikar för oss som bara går här i kören och väntar på att någon äntligen ska säga nåt så att vi kan repetera det på ett torg, nåja, posta det på Fb och i alla fall må lite bättre för en stund: ”Sverige klarar inte ett enda klimatmål. Det är ett helt extraordinärt misslyckande”, skriver han om en miljöminister som inte ”tycks bry sig om allt som går fel”.

Ja, han är åtminstone ärlig.

Hear hear. Väl rutet Alex Schulman! Tummen upp för dig! Och bu för alla journalister. Naturvårdsverket kommer med chockerande siffror och det blir knappt några nyheter. Fy f-n alltså. ”Kan det bero på att vi lever i en trumpskt skamlös period?” Ja, Alex, ja! Den är exakt summary skamlös, den tid vi lever i. Spot on.

Tills man inser att detta bara är ännu en elegant piruett, ännu en krönika randad av en författare som inte bara tillber köttguden och måleriskt sjunger hans lov så fort tillfälle ges utan även nöjesflyger och far, inrikes och utrikes. En starkt influerande och vibrerande del av backanalen dessa Roms sista dagar. Vi lever i en skamlös period, skriver han och tar sig därmed den oförblommerade rätten att vara skamlös. Ja, han är åtminstone ärlig.

Det är då jag klickar fram SVT Play mitt i natten och får ”Älgvandringen” på huvudkudden. Inget djur syns i bild males norrskenet skimrar som smaragd, förebådande någonting stort. På morgonen tre minuter i åtta simmar den första älgen över älven. 

Alldeles för tidigt, det borde ligga is här. Kontrollrummet hinner knappt med, de har fått komma i ordning tidigare än vanligt i år på grund av vårens hastiga ankomst. Males jag har sett älgarna ta sig över så många gånger. Det är alltid något ödesmättat arkaiskt över scenen, den långa nosen över vattenytan, den bestämda riktningen, de uppmärksamma öronen, den avsevärda farten, och så landstigningen med stora kliv upp över älvkanten in i skogen på andra sidan. 

Vart ska han på denna färd över floden Styx? På väg mot idén om betesmarkerna, de saligas ängder. Until Elysium. Den eviga vårens land. I tanken flyr jag dit med älgen. Bort. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.