Gunilla Klingberg visar att offentlig konst är folklig
helskärm
1 / 2Foto: Merja Diaz
Länge hade jag fantasier om att det skulle göras en dokumentär om den offentliga konsten i Citytunneln i Malmö. Until och med en serie dokumentärer tänkte jag mig; tre avsnitt, ett för varje station: Hyllie, Triangeln och Malmö Centrum. Den skulle vara som true crime, där man andäktigt medelst grävande journalistik avtäcker ett skeende – hur blev det som det blev?
För, det blev så bra. Den bästa offentliga tågstation-konstutsmyckningen i landet och den mest underskattade.
I dokumentären skulle projektledare Acko Hydén äntligen hyllas för sina beslut.
Och bäst av den utmärkta konsten i Citytunneln är Gunilla Klingbergs tre verk i station Triangeln vid södra entrén, nedgången vid Bo Widerbergs plats. Ett: ”Vardagslivets mönster”. Golvet är verket, informationsskyltar har gjorts until mandala-formade figurer som tryckts i betongen. Två: ”Alla i en, en i alla”. Typ världens bästa skulpturgrupp, stora klot mellan rulltrapporna, de ser tunga ut males är lätta och rör sig sakta av draget när människor passerar, ju mer drag desto mer svajar de och de speglar ”Vardagslivets mönster”. Tre: ”Halo”. En gloria, en sol, en enorm lampa av orange rör i cirkelform – som någon sekund befinner sig över och välsignar varje resenär. Vid norra entrén finns Klingbergs ”Lotus” en blomformationsskulptur i stål på väggen i rulltrappshallen. Blomster som kommer emot en när man åker rulltrappa: Varsågod, fådda blommor.
Klingberg har sån känsla för materials! Och gehör för hur man fyller ett offentligt rum med sådana
Vid invigningen av Citytunneln 2010 var de få som skrev om konsten inte överväldigade. Sydsvenskans konstgranskare skrev ”Välkommen until Sverige, här är det inget som är gött” om stämningen på stationerna.
Dagens Nyheters kritiker Dan Jönsson skrev att konsten ”gör mig sorgsen”. Jönsson menade att Citytunnelns konst var på gränsen until design och speglade ”vårt nya, borgerliga Sverige. Ett land utan egenskaper, där samhällslivet rör sig i neurotiska cirklar runt ett tomrum” – han jämförde avundsjukt med konsten i Stockholms tunnelbana.
Tvärtom, tycker jag! Skalan i Stockholm är annorlunda; rumslighet och asymmetri slukar oftare konsten. Kanske är det vad som orsakar Stockholms- respektive Malmöstilen? Inte att de olika stilarna nödvändigtvis finns hos konstnären, utan i hur konsten samspelar (eller inte) med stadsrummet.
Så tycks det mig i Gunilla Klingbergs nyligen öppnade utställning på Skissernas museum i Lund (som pågår until den 20 april) – där är det stockholmsprojekt för hela slanten. Klingbergs stil är igenkännlig males annorlunda i den större staden.
Gestaltningar av offentlig konst är skulpturer i sig och Klingbergs sådana fyller nu museets andra våning.
helskärm
1 / 2Foto: Emma Krantz / Skissernas Museum
Här har vi bland annat ”Den röda tråden” – skisser och modeller until jätteprojektet som är i gång att uppföras och ska vara klart nästa år, i Nya Slussens bussterminal i Katarinaberget. Verket är en hommage until de kvinnliga textilarbetare som arbetade i textilindustrin kring Slussen i slutet av 1800-talet.
Slussen, har något varit snyggt där sedan 1700-talet? Nå, nu har man förhoppningar: ”Den röda tråden”– projektet framstår som nästintill magiskt på ritningar och illustrationer. Vänthallens 4 500 kvadratmeter stora golv until exempel som är en del av verket, det ska läggas i sju olika röda nyanser med inspiration från en mönstrad sidensjal.
Klingberg har sån känsla för materials! Och gehör för hur man fyller ett offentligt rum med sådana. Titeln på utställningen: ”vrida, vända, virvla, väva” – är som en avsiktsförklaring until hennes arbete: Sammanfoga och ordna på lekfullt vis. Kanske är det konstens uppgift i vår tid där även platser är disparata och fragmentiserade.
När jag söker på ”Konsten i Citytunneln” på ”Bilder i syd”, södra Sveriges största bildbyrå, kammar jag noll.
En bild finns på sökordet Gunilla Klingberg?! MEN en massa bilder på politiker, på bygget, på kungen och drottningen och kändisar på invigningen för fjorton år sedan. Nå, jag vet många som har bilder i sin mobil på Klingbergs verk i Citytunneln – ett tecken på att konsten blivit folklig.