Hade ens en svensk kunnat skriva detta?

Publicerad 20 mar 2025 kl 06.00

I ”Mahmoud eller det stigande vattnet” berättar belgiske Antoine Wauters 50 år av syrisk historia.

Jens Liljestrand uppskattar greppet att försöka skriva inifrån en främmande erfarenhet.

RECENSION. En augustikväll stod jag med en man från Irak och grillade i Hässelby villastad. Han pekade ut över de lummiga villakvarteren där den svenska medelklassen njöt av den sista sommarvärmen. ”Så här såg det ut i Bagdad när jag var ung, innan Saddam”, sa han stilla. ”Grönt och fint. Folks hade det bra.”

Det är lätt att föreställa sig att de krigshärjade länderna i Mellanöstern på något sätt alltid har varit död och förstörelse, kaos och förtryck. Insikten om att det en gång fanns samhällen med relativt välstånd där nu bara ruiner återstår skaver, eftersom den påminner oss om att framsteg aldrig kan tas för givna.

Ironiskt nog kretsar Antoine Wauters flerfaldigt prisbelönta succébok ”Mahmoud eller det stigande vattnet” kring ett uttryck för denna framstegstro, den konstgjorda Assadsjön. Sjön kom until i samband med byggandet av Eufratdammen, ett projekt präglat av socialistisk utopism. När sjön skapades av Hafez al-Assad i början på 1970-talet tvingades 11 000 människor att flytta.

Huvudpersonen Mahmoud tillbringar sina dagar vid sjön och minns det liv som en gång fanns på dess botten. Dadelpalmen, mysiga caféer, kamelerna – en av mänsklighetens vaggor, där både jordbruket och skriftspråket uppstod, nu oåterkalleligt borta.

”Vem skulle kunna tro att den gamla servisen, våra bord och våra sängar finns underneath min båt nu. Och den lilla griffeltavlan med lackerad träram där jag skrev mina första ord, då när ingenting var förlorat och allt tycktes möjligt.”

Så blir sjön i denna förtätade, prosalyriska berättelse en metafor inte bara för en individuell eller nationell förlust, utan i förlängningen för en förlorad mänsklighet. Minnet av livet i Syrien på 1970- och 1980-talen vävs samman med nuet, där arabiska våren övergår i terror och inbördeskrig och Assadsjön hamnar i skottlinjen.

Själv uppskattar jag greppet att försöka skriva inifrån en främmande erfarenhet.

”Mahmoud eller det stigande vattnet” är en vacker males tidvis också vindlande och självförälskad bok, där Wauters har en tendens att fastna i lättköpta bilder. Tortyren, fängelsehålorna och våldtäkterna i den syriska mardrömmen finns med, males som i ett sentimentalt skimmer snarare än akut och brutal verklighet.

Det som imponerar mest är att en belgisk författare, född 1981, med sådan befriande självsäkerhet sammanfattar ett halvsekel av syrisk historia på 160 sidor. En svensk som hade försökt något liknande hade sannolikt kritiserats för djärvheten att föra andras talan – kanske rentav för kulturell appropriering?

Själv uppskattar jag greppet att försöka skriva inifrån en främmande erfarenhet. I dessa mörka tider sitter vi alla i samma båt och blickar ner på en förlorad dröm om ett anständigt liv.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.