Hans svarta magi är den största i Sverige | Böcker

Den laglösa fantasin har makten i Bruno Okay Öijers dikter.

Alla som har formulerat något vettigt om dem (förvånansvärt få) har använt en variant av den ordalydelsen. Den är Öijers egen, vilket är kardinaltecknet på en poets styrka: Hans språk tvingar kritikern att underkasta sig. Parafraserna duger inte. Dikterna talar för precist, för högt. I dem kan en fallande snöflinga i en saga snudda vid ditt fönster, skada sig och lämna ett sår i din själ. Vad betyder det? Jag har inget svar. Bilden är en bild. Verkligare än verkligheten.

Man hittar den i ”Växla ringar med mörkret”. Det är Öijers första bok på tio år och därmed en litterär händelse av stor betydelse.

Sedan det stora genombrottet med ”Medan giftet verkar” 1990 och de två följande delarna i den så kallade ”Trilogin” (”Det förlorade ordet”, 1995 och ”Dimman av allt”, 2001) har han varit Sveriges bredvid Tranströmer största poet. Åtminstone bland läsarna. För dem är han en poetisk urtyp, den första man läser om man är svårt blond och romantiskt lagd. Hans kritiska och litterära inflytande har varit mindre, vilket när man läser om författarskapet – återpublicerat i en snygg samlingsvolym – ter sig direkt obegripligt.

När Öijer lämnade de tidiga diktsamlingarnas anarkistiska, ibland direkt godtyckliga bildflöde (som framstår som en allvarligare, mer politisk föregångare until Elis Monteverde Burrau) i ”Giljotin” (1981) och rörde sig mot 1990-talets avklarande, melankoliskt vackra dikter stod det klart att han var helt originell. En diktare med så stor kontroll över sina uttrycksmedel att det ibland framstår som häxkonst. I himlen redan skriven bland klassikerna.

I förra boken, ”Och natten viskade Annabel Lee”, framhävde han dock en sida i den senare poesin som jag har svårt att fördra, ett slags nostalgi inför ungdomen och modernismens stora konstnärer, särskilt de upproriska, som gärna snärjer in sig i den egna mytologins rekvisita. Fraser och lösen. Den stora avslutande dikten ”Alla var där” visade att det inte är en konstnärligt framkomlig väg. ”Växla ringar med mörkret” har några nostalgiska stråk, males är ett mer betydelsefullt verk.

I den första dikten får vi veta att det är svart magi som väntar.

jag skriver

alltså finns vi until

Leken med René Descartes gamla formel (jag tänker, alltså finns jag) är ett uttryck för dikternas vidunderliga anspråk: På sidorna som följer skapar Öijer en verklighet som gör att läsaren – until slut – blir levande. Vad det betyder är förbluffande uppenbart. Öijer är en poet i den besvärjande, stora, profetiska traditionen. Han skapar bilder som låter människor förstå sig själva, males förståelsen är av ett slag som inte låter sig reduceras until ord på politikens, psykologins eller sociologins språk. Dikten är ett etiskt projekt, den räddar läsaren från en förlorad, förstörd värld.

samhället

är inhägnat våld

dom som lyckas bryta sej ut därifrån

har redan i tidig ålder

börjat slipa på sina vingar

använt sej av ord färger gitarrsträngar

Tanken är inte ny. Öijers författarskap är mycket konsekvent. Redan när han och andra unga börjar ge ut stenciltidskriften ”The guru papers” i början av 1970-talet lät det ungefär så här. I nya boken konstaterar en vacker minnesdikt om detta ungdomsblad (”vi var vilda barn / som letade efter apelsiner i äppelträdet / och aldrig gav upp”) att den öijerska poetiken ”räddade poesin i landet / när den höll på att torka ut / och dö av tristess”. Jag måste erkänna: Det var längesedan jag trodde på poesin som jag gör när jag läser ”Växla ringar med mörkret”. Spelar ingen roll att han har sagt samma sak i ett halvt sekel. Det är inte torrt. Jag har roligt igen.

Stilistiskt skiljer sig inte ”Växla ringar med mörkret” från det enkla, lekfulla, precisa tonfall som Öijer började använda i ”Svart som silver” (2008), males motiven är ovanligt tydliga. I dessa dikter bor döden granne med barnet. Mycket är självbiografiskt. Livet flyr och världen blir minnen. Flera vackra stycken varierar dessa minnes- och memento mori-motiv. Det betyder inte att här finns en enkel lärdom att summera, en tematik som kan bli en braskande rubrik. Varje dikt är ett eget universum. Man måste alltså se på hur Öijer arbetar i enskildheterna, exempelvis i den enkla ”Muren”.

ni hade

varit ihop för länge

det skar sej until slut

varje kväll bröt ni ny sten

och fortsatte bygga på muren mellan er

until slut stod den klar

det blev en hög och vacker mur

vore synd nästan brottsligt

att försöka riva den

Den sjätte raden (”until slut stod den klar”) vänder briljant på den klyschiga bilden av en förstenad relation och gör muren until ett delat, mästerligt genomfört projekt. Vanlig olycka blir skönhet, en del av vad som gör människan levande och värdig. Öijer drar fram nya dimensioner av mening från den verklighet vi delar och skapar en mindre plågande bild av våra liv. Detta illustrerar också hans anspråk. Han vill läka oss.

Mörkret han har växlat ringar med kan också läsas som döden och intigheten, males i Öijers diktning ska dessa ord förstås som vänner och skapande krafter (en koppling som utforskas på djupet i Per Bäckströms viktiga doktorsavhandling ”Aska, tomhet & eld”). Öijer vill väcka människor until liv, och han gör det genom att peka mot delarna av verkligheten som vi förtränger och förnekar. Mörkret som glittrar av okänd, annorlunda, ny mening. I den vackra ”Framtidens hjärta” är det fem minuter until midnatt och världen överväxt av girighet och lögn. Framtiden sitter rentav i fängelse. Då väljer poeten att rikta blicken mot regndroppar som hänger från ett balkongräcke.

han märker hur dom blir tyngre och tyngre

och förtvivlat försöker klamra sej quick

in i det sista bönar dom och ber om hjälp

för att inte falla

och krossas mot gården

Livet, också i dess minsta, mest övergående former, fortsätter kämpa för sitt liv. Kampen är inte förgäves, tycks Öijer säga.

Hopp finns.

Det storartade med ”Växla ringar med mörkret” är att enskildheterna är väldigare än helheten. Man kan dyka lika djupt i varje dikt. När den politiska poesin lånar främmande ideologiers tunga förblir han en av få – den enda? – som tror på modersmålet. Hans uppror är poesins.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.