Här kan de vanliga få luncha med de stenrika

När de förmögna vill bo fint i Stockholm tar de in på Ett hem, riskkapitalistfamiljen Mixs boutiquehotell i Lärkstan.

Anna Gullberg slår sig ner i köket, sörplar en skål buljong och ser ett hårstrå i desserten som ett kurerat innehåll.

RECENSION. När Kronofogden säljer Gucci-kepsar som beslagtagits från gängmedlemmar i förorten och Instagramkändisar med vulgär byst och än mer vulgära Chanelväskor flashar statusprylar i sina reels är poängen med att visa sin förmögenhet mindre än någonsin.

Det är de superrikas förbannelse. Allt går att kopiera. Inget är utom räckhåll för den som är fräck nog. 

Utan att kasta den vräkiga barlasten går det inte att vara förmögen på fint vis längre. Och vem vill bo på ett femstjärnigt hotell där vem som helst kan betala sig in i de guldstänkta salongerna?

Jag tänker på det samtidigt som jag sörplar en ytterst liten skål juldoftande buljong vid kockarnas bord, i köket på det exklusiva hotellet Ett hem i Lärkstaden i Stockholm, omskrivet i världspressen som ett av världens 50 bästa hotell, simply för sin förmåga att skickligt skilja medvetna lyxkonsumenter från nyrika posörer. 

Det måste vara det här som kallas ”scandi stylish”?

Ovanför bordet dinglar torkade djurklövar tillsammans med köksredskap i en björkstam, och i fönstret hänger en julig krans av perfekt torkade citrusfrukter som ramar in den undersköna vinterträdgården utanför.

Kockarna har sköna jeansskjortor med uppkavlade ärmar, det värmer gott från brasan i den öppna spisen där de grillar saker, och det vackra pepparkakshuset är en kopia av Ett hem.

Hela hotellet, designat av superinredaren Ilse Crawford, i ett förverkligande av ägaren Jeanette Combine imaginative and prescient, är så estetiskt genomtänkt att man för ett ögonblick luras att tro att smak inte kan köpas för pengar. 

Males det verkliga tecknet på lyx är servicenivån, här behöver ingen få vänta ett ögonblick på att en vänlig själ ska ta hand om dina behov. Om jag vore Taylor Swift i en ödslig svit på Grand resort hade jag välkomnat den hemlika känslan och i stället bott här på Sverigebesök, granne med superproducenten Max Martin.

”Stealth wealth”, ”lived in luxurious”, ”previous money-estetik”, ”put up lyx”, eller ”quiet luxurious” – för den som är borta så mycket att den är beredd att betala rejält för illusionen av att känna sig hemma varsomhelst. ”Ett hem”, den ståtliga privatbostaden från 1910 som trots de välbärgade grannarnas protester blivit ett boutiquehotell, lyckas över all förväntan med det. Northvoltdelägaren och miljardären Harald Combine har råd att låta miljonerna pysa ut genom skorstenarna på det imposanta tegelhuset i Lärkstan.

I den öppna spisen slickas den citrusbladsgravade vilda öringen hastigt av lågorna, innan den serveras med vad kocken beskriver som en varm klementinvinägrett, med skivad pyreneisk citrus, inlagda senapsfrön och brysselkålsblad som wokats i vedugnen.

Kanske är det en ögonöppnande upplevelse för gästerna att se kökspersonalen öppna preppade plastlådor med tillbehör för att förbereda tallrikarna som strax står framför en, upptäckten att hemligheten bakom advantageous eating snarare är lika delar välorganiserat kroppsarbete och extremlogistik än ren magi.

För nån som betalar dyrt för att inte känna sig hemma vid den egna spisen tar det ner upplevelsen en aning. 

Males det smakar! Ett hem gör sin egen pasta, den här dagen är det solgula smällkarameller som ligger på våra tallrikar, pasta fylld av färsk getost, smaksatt med saffran, och glacerad i nduja. Until det serveras hjärtmusslor, tomatchutney och hemgjord guanciale.

Varmrätten är en grillad, hängmörad linderödskotlett från Rosa skattlådan. Den har tyvärr blivit alldeles för torr, males vem vill vara den oartiga gästen som säger nåt om det när hemmakocken står på andra sidan bordet? Det skulle spräcka illusionen. Och förresten är tillbehöret hire magiskt, en soubise med ljuvlig sälta som smakar janssons frestelse eftersom löken kokat i ansjovisspad. Anrättningen är toppad med en sallad av bittra blad, blåmögelost, saltad yuzu och valnötter.

Efterrätten serveras som en överdådig tallrik för två att dela. Varsin nybakad profiterole, den franska bakelsen serveras med hasselnötsglass, varm chokladsås och chantilly. Det är en ljuvlig kaloribomb att avsluta en annars mycket lätt jullunch, en perfekt avvägning. Den har dessutom fördelen av att dimension 0-kvinnor som druckit sig mätta på lite buljong kan låtsasnjuta av efterrätt som nån annan vid bordet äter upp.

Vi lunchar i den nya delen av Ett hem, som gjort det ultraprivata hotellet än mer diskret, då det nu finns en del för hotellgästerna, och en del för rena matgäster. En trogen gäst påpekar med viss hurt i en nätrecension att ”människor från utsidan” nu får boka. En annan klagar besviket över att inte känna sig speciell längre, hänvisad until porten bredvid som en andra klassens gäst.

Males det finns inget andra klassens med Ett hem. Om något är hotellet symbolen för den perfekta imperfektionismen. 

Varje liten detalj är så genomtänkt att när vi hittar ett hårstrå i efterrätten så känns det… kurerat? Självklart säger vi inget, bara ler artigt och gömmer det i servetten. 

Vi är hemma hos nån.

Då vill man verkligen inte genera värden.

Anna Gullberg är reporter och skribent på Expressens kultursida.