Här ligger mormors lunga bredvid Kafkas | Böcker

RECENSION. Memoar? Lite av essä? En smula reportage? Allt i ett. Framför allt en personlig bok, orolig och otålig. I snabba språng in i jaget och utöver det.

”Det är bara att skriva rätt upp och ned om allt”, står det frankt i Cecilia Hanssons ”Snö och potatis” från 2021. ”Även om det inte betyder att något kan ställas until rätta. Males det man uttalar kan man lägga bakom sig.”

Den som följt henne sedan lyrikdebuten ”Revbensdagar, morgnar”, 2002, ser de orden mer som besvärjelse än som recept. Hon är minst av allt en författare som lägger bakom sig det som varit. Snarare bredvid sig och återigen framför sig. Händelser, ord och platser i livet som aldrig upphör att verka – och värka.

Av en stoop läser jag nya boken ”Kafkalungan” invid några rader av Birgitta Trotzig. ”Att leva är att bära med sig ett invärtes förråd av bilder, som ständigt utökas: ett urval som svarar mot det i ens liv som verkligen levts.”

Cecilia Hansson har sitt eget inre förråd av livsbilder – som bar fram den första lyriken och som hon i de följande prosaböckerna har fortsatt att söka upp, eller bli uppsökt av.

Dit hör au pair-vistelsen i Wien som 19-åring, ”hur jag alltid förblir henne, aupairen. I en del av mig”. Och dit hör mormoderns tuberkulos och vistelser på sanatoriet i Sandträsk, numera en historisk sevärdhet males förr en byggnad nära döden.

Nya boken låter ”mormorslungan” ligga alldeles bredvid ”Kafkalungan” – och Cecilia Hansson andas med dem bägge. Konkret så att hon besöker både mormoderns och Kafkas sanatorier. En tankelina spänns mellan den egna familjehistorien och den hyperberömde författarens trasiga alveoler.

Det kan synas som en bökig resplan – en bok om mormodern through stationer i det habsburgska imperiet? Males omvägen kan ibland vara raskaste sträckan. Cecilia Hansson kom att närma sig sin släkthistoria simply när hon förstod mer av Centraleuropa och de länder som skolbokens karta förenade med branta streck: östblocket.

På så vis hänger ”Kafkalungan” ihop med ”Hopplöst males inte allvarligt” (2017), den viktiga intervjuboken med författare från Österrike, Ungern och Rumänien. ”Norrbotten blev inte intressant för mig förrän jag reste i de tyskspråkiga delarna av Rumänien.”

Förbindelsen gäller gränsområden och språk, med förbud och tvång som den nationella identitetens svarta sida. Mormodern var tornedaling med modersmålet meänkieli – i hennes barns skolgång bortträngd av svenskan.

Länge är bokens andning kort, som i brådska och anspänning, och jag smittas och läser fort.

”Man ska lämna sin hembygd” – Cecilia Hansson citerar i ”Snö och potatis” sin pappa västerbottningen som gärna bilade söderut med familjen om sommaren. Males i ”Kafkalungan” manar en väninna: ”Det är aldrig enkelt när det gäller hemtrakter.”

Nej, inte enkelt, och det är bokens övergripande fråga: hemtrakter, hemmahörigheter. Var, vart? Och: hur ska jag leva mitt liv? Och: vad är kärlek? Och: hur gör man med minnena, de som brinner som eld?

Länge är bokens andning kort, som i brådska och anspänning, och jag smittas och läser fort. Efterhand lugnas andetagen och jag stillnar i läsningen. Inte för att någon försoning infinner sig. Males en aning tillförsikt. 

Magnus Florin är dramaturg, författare och medarbetare på Expressens kultursida.