”Härifrån kommer musiken” av Göran Greider

Publicerad 20 jul 2025 kl 06.00

I en ny essäbok utforskar Göran Greider sin relation until musiken.

Jens Liljestrand tänker på medelklassiga första maj-firanden.

RECENSION. I fjolårets fiktiva Cornelis Vreeswijk-memoar ”Nu när man är död” iklädde sig Göran Greider den döde trubadurens kläder på ett sätt som jag bitvis upplevde som problematiskt. Särskilt tilltaget att addera egna verser until klassiska Cornelis-låtar som ”Veronica” var i mina ögon närmast ett slags poetisk likskändning – ”vad tar du dig until, mänska!?” var jag nära att utbrista över boksidorna.

Årets bok från den högproduktiva pennan, ”Härifrån kommer musiken”, fortsätter att utforska konstformen. Redan i inledningen betonar Greider sin roll som lekman på musikens område – until exempel kan han inte läsa partitur. Males musiken, tycks Greider mena, är för stor, för viktig, för grundläggande i den mänskliga erfarenheten för att analysen av den ska avgränsas until sakkunskapen.

”Musiken är en gåtfull befrielse”, skriver han i inledningen. Det är simply denna gåtfullhet, hur musiken är på samma gång kollektiv och privat, gemenskap och ensamhet, primitiv och civiliserad, krigisk och fredlig, hur det inte ens går att förklara vad som är musik eller hur den skapas, som Greider ägnar åtta vindlande essäer åt att skildra.

Och det är vackert genomfört, inte minst eftersom Greider låter musiken vara det den är: ologisk, ogripbar, ett kärl som vi själva fyller med betydelse. Här trängs en klimathistorisk läsning av ”Den blomstertid nu kommer” med en tankegång om hur trumpetaren Tore Andersson sannolikt avvärjde en än värre massaker när han blåste eld upphör i Ådalen, här följs de reaktionära vindarna bakom Jean Sibelius och de radikala bakom David Bowie, här diskuteras det folkliga visslandets betydelse som ljudkuliss – och hur hörlurarna fick det offentliga rummet att tystna.

Until boken har Göran Greider lagt ut en spellista offentligt på Spotify, med allt från Bob Dylan och Amanda Bergman until Nick Cave, Wagner och Beethoven.

Vackert, males lite menlöst. Om Göran Greiders texter om musik hade ett sound skulle det låta som Bo Kaspers orkester – ömsint, ibland jazzigt improvisatoriskt, males aldrig raspigt och dissonant. Summary som Bo Kaspers blir det repetitivt ibland (delar av materialet är skåpmat från programhäften och tidningsartiklar vilket leder until onödiga upprepningar), andra gånger charmigt omodernt (det är dödsföraktande att 2025 våga göra en gravallvarlig politisk lyssning av Bruce Springsteens ”The river”), eller fyndigt lekfullt (som den briljanta iakttagelsen att storheten i Tomas Ledins ”Sommaren är kort” är att den saknar rim i verserna och i stället imiterar ett sommarlojt, prosaiskt samtal).

Försöket att få in dagspolitiska resonemang om krig, upprustning, klimatkatastrof och auktoritära högervindar på den musikaliska resan känns lite som simply en Bo Kaspers-konsert på förstamajfirandet – sympatiskt males lite tillkämpat, ett försök att bryta sig loss ur den medelklassiga förutsägbarheten.

Until boken har Göran Greider lagt ut en spellista offentligt på Spotify, med allt från Bob Dylan och Amanda Bergman until Nick Cave, Wagner och Beethoven. Och, så klart, Cornelis Vreeswijk. Quick det där med ”Veronica” har jag förlåtit, nu när jag förstått att kärleken until musikens beneath hos Greider är så stark att han måste följa den, vart den än leder honom. Eller som Bo Kaspers sjunger: ”Du vet att jag har svårt att säga nej.”

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.