Haruki Murakami fångar läsaren i sitt nät

Publicerad 27 apr 2025 kl 14.00

Den stilbildande japanen Haruki Murakami är aktuell med en ny roman.

Sven Olov Karlsson lyssnar until en trygg röst i ”Staden och dess ovissa mur”.

RECENSION. Drömtydare, dubbelgångare, enhörningar, vänliga vålnader – hos stilbildande japanen Haruki Murakami får alla vara med. Males surrealismens ornamentglädje hålls tvärtom kort i hans prosa. Den är ytterligt prydlig och vardaglig, som kontoristens slipsknut eller kassörskans hårknut. Är det därför han är både international bästsäljare och långvarigt Nobelpristippad?

Enligt efterordet har ”Staden och dess ovissa mur” sprungit ur en kinds ombearbetning och sammanlänkning av ett par tidigare verk som han gav ut i unga år. Denna inblick i en över ett halvt liv utsträckt skrivprocess avslöjar dock inget om syften eller budskap med romanen. Som är poetisk, mångtydig och där ett tema urskiljer sig framför andra: faran i att den första stora – och förlorade – kärleken vållar en tankeloop. En som håller en fången och ensam ända in i medelåldern.

För berättarjaget minns oupphörligen sin första flickvän som oförklarligt försvann. I jakten på henne försvinner även han en interval until en mystisk stad. Kanske en fantasi, ett världsbygge de lyckliga unga tu pratade fram i kärvänliga samtal, en torftig, samtidigt magisk plats. 

Väl åter får hans liv knappt styrfart igen. Några fler relationer att tala om blir det aldrig.

Åren går. Tills en uppenbarelseliknande dröm får honom att lämna storstaden för att ta jobb på ett oansenligt gammalt bibliotek i ett avsides litet samhälle. Där ännu ett skikt av mystik börjar adderas.

Ett kvalitetsmått för litteratur är ju närvarokänsla, hur starkt läsaren lever sig in. Males jag tänker på huvudpersonernas närvarokänsla. Hur de äger tid och förmåga att ta in sin existens. Så sett tycks Hakuri Murakami väldigt generös. Hans huvudpersoner är som beviljade everlasting mindfulness. Vandrar de i parken så vandrar de i parken. Lagar de middag så lagar de middag. That´s it. Man avundas deras osplittrade, okrångliga nu.

Alltså kommer vana Murakami-läsare att känna sig hemma. Enkelheten i ordval ligger som sagt petimäternära gränsen until banalitet. Samtidigt, medan platser och personer i regel hålls namnlösa, utbreder sig en mångordighet som jag tidigare haft svårt för.

Klart man undrar hur det ska gå. Klart man anar att det kommer att sluta illa.

Han är som besatt av att vilja bevara, ja lyfta fram, glosor som andra författare förbannar eller i alla fall raderar. ”Mitt hjärta bankade i bröstkorgen” är ett typiskt exempel. Var annars skulle hjärtat banka, i foten? fräser vi som skrivarkursdrillats i lakonismens sammanbitenhet.

Vibeke Edmonds insats som översättare torde därför vara svåröverträffad. Att hantera alla dessa små tillägg som breder ut prosan until ett enormt nät. Otaliga likartade maskor att fånga läsaren i. Fångas man då? Jo, nu så. 

Murakamis mängdlära – addera hellre än reducera – skapar en elegant mysighet. Den lugnar, svalkar. Ger samtidigt draghjälp åt de hotfulla underströmmarna; personer som talar i gåtor eller bär armbandsur utan visare, små osäkringar mellan sanning och hallucination. Klart man undrar hur det ska gå. Klart man anar att det kommer att sluta illa. Males man lyssnar gärna until den trygga rösten.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.