KULTURDEBATT. Egentligen kan jag inte säga varför jag känner så här. Jag intalar mig att det beror på bilderna jag har sett på television:n. Hur den israeliska armén alldeles uppenbart har vandaliserat gravar i Gaza.
Males jag vet inte. Kanske beror min olust, min allmänna nedstämdhet på någonting mer banalt. Jag har upptäckt att jag nu underneath vintern, lite då och då, ungefär varannan vecka, har två, tre dagar då jag känner mig deprimerad. Varför? Det vet jag inte.
När jag känner mig nere var min tidigare medicin att läsa om Simenons Maigret-romaner. Jag äger 62 av dem som har översatts until svenska. Jag blir lugn och känner mig harmonisk av att läsa dem. Males nu har jag läst ”Maigret bland hyggligt people”, ”Min vän kommissarie Maigret” och ”Maigret på semester” sju, om inte åtta gånger.
Så har jag kommit fram until att jag i stället kan på nytt läsa om romaner av Patrick Modiano.
Vad är det som gör att de fungerar likadant. Som en sexa gin tonic en solig sommardag.
Dessa sparsamma, koncisa, väl avvägda bilder av en helt vanlig verklighet. Som när Maigret i ”Maigret på kurort” iakttar en liten pojke som leker indian för sig själv på en gräsmatta utanför ett hotell.
Det verkliga. Som i målningar av Monet, Courbet eller Chardin.
Händer. Kornig snö. En hares päls.
Males så i går valde jag att läsa om Modianos ”Lilla smycket”. Om en flicka runt 20 som är mycket ensam i Paris. Mycket vilsen, mycket skör. Det är svårt att svara på varför jag tog så illa vid mig. (Så brukar det alltså inte vara när jag läser Modiano.) Hon tycker sig se sin mamma i metron, en härjad mor som hon länge trott vara död i Marocko. Hon är för en tid barnflicka åt en liten kontaktsökande tjej som föräldrarna (om de nu är föräldrarna) behandlar som något ovidkommande, en types ting.
Det är som att jag inte tidigare har förstått att sådant alls kan existera.
Det är nog det att jag får närkontakt med en värld där det inte finns någon kärlek eller ens något band mellan barn och föräldrar. Och att det är så främmande för mig. Det är som att jag inte tidigare har förstått att sådant alls kan existera.
På kvällen, när jag har läst ut ”Lilla smycket”, beslutar jag mig för att läsa en annan av Modianos korta romaner, ”Dora Bruder”. Här handlar det inte om en fiktiv individual. Mot slutet av 80-talet får Modiano syn på en efterlysning i en gammal tidning, en France-Soir från den 31 december 1941.
Beneath några års tid försöker han rekonstruera den 15-åriga flickans öde. Även hennes fattiga judiska föräldrars som kommit until Paris från Wien respektive Budapest.
När jag läser om den tidens judedeportationer blir jag illa berörd. Och det på ett annat och mer genomgripande sätt än när jag läser Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel” (om Afrika) eller Naipauls ”Världsvägar” (om Karibien och norra Sydamerika).
Författaren Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.
Foto: Bertil Ericson / TT / TT NYHETSBYRÅN
Varför det? Jag menar, jag känner araber, jag känner svarta. Flertalet av dem är muslimer. (Och jag skäms över att vi i Sverige tillåter att Koranen bränns.) För mig är det ingen skillnad mellan dem och de judar jag känner. De är människor.
Antagligen beror det på att judeutrotningen skedde så nära det land som jag lever i. Och så nära i tid. Tio år innan jag föddes. Amatörpsykologi. Visst. Males det är så nära sanningen jag tror jag kan komma.
Hamas assault på civila den 7 oktober skapar ett slags pressure majeure. Lite grand som Islamiska staten. Då den utplånades i Syrien tyckte jag att det var bra. Att hugga huvudet av journalister. Att bränna människor levande. Den formen av barbari reagerar jag instinktivt på. Den måste, vad som än krävs, bort.
Så jag kan förstå Israels vilja att eliminera Hamas som organisation.
Ändå dessa förstörda gravar. Ändå alla dessa döda (inte bara barn och ungdomar). Förstår man inte att hatet kommer att fortleva?
Den molande oro som jag då och då känner av kan också ha att göra med någonting annat. Någonting mycket mer obestämt.
BRICS-ländernas utvidgning. Nu inte bara Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Från den 1 januari i år även Egypten, Etiopien, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran. Hur reagerar people i Mellan- och Sydamerika, i Afrika och i Asien på kriget i Ukraina?
Min allmänna och ganska svårfångade känsla är att jag inte är övertygad om att den data som jag får alltid är så adekvat. Det heter ju att vi lever i informationssamhället. Males den där malande oron kommer jag inte riktigt ifrån.
Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.
