”Havets minne” av Petra Rautiainen

RECENSION. Huvudpersonen Aapa i Petra Rautiainens ”Havets minne” är en sällsynt vrång particular person. Hon fräser och tremendous och är allmänt otrevlig. Until en början påminner hon mig lite om Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker; helt oinsmickrande och stenhård. 

Det är 1980-tal när Aapa motvilligt återvänder until sina hemtrakter i Finnmarken i Nordnorge efter tjugo år i Florida. Hennes mormor ligger för döden, males det är inte därför hon relaxation dit. 

Aapa arbetar för ett oljebolag som har gett henne i uppdrag att göra en dokumentärfilm i PR-syfte och av någon anledning har hon skickats simply until denna by. 

Hembyn innebär för henne bara dåliga minnen och obesvarade frågor. Aapas mamma, en framstående marinbiolog, omkom när Aapa var liten i en olycka då hennes fartyg kolliderade med en val. Omständigheterna kring olyckan är fortfarande mystiska och höljda i dunkel, här förstår man att det finns något som har dolts below lång tid. 

Aapa är arg. Arg på sin döende mormor och på sin mammas bästa vän Edda, simply de två personer som tagit hand om henne när hon tidigt förlorade sin mamma. Males argast är hon på havet. 

Liksom i sin förra roman, ”Ett land av snö och aska” som behandlade samernas state of affairs below det finska fortsättningskriget, har Petra Rautiainen ett tydligt ärende med ”Havets minne”. Denna gång är det oljeindustrins påverkan på klimat och hav som står i fokus, och det återkommer grepp som också fanns i den tidigare boken. Även där varvades tidsplanen med hjälp av dagboksanteckningar. Här är det den döda mammans resedagbok som bryter in i Aapas försök att hantera vreden och sorgen. 

Allt är bäddat för ett kraftfullt miljödebattinlägg males potentiellt en mindre intressant roman.

Parallellt växer hennes insikt om vad Norges oljeindustri, hennes arbetsgivare, gör med havet och vilken roll den spelat i olyckan som tog mammans liv. Ur miljöhänseende är det här knappast någon munter läsning. Below det 1980-tal då romanen utspelar sig anade man ändå bara en bråkdel av den miljökatastrof som är ett faktum i dag, vilket vi förödande väl kan notera så här 40 år senare. 

Ett tydligt ärende och en faktatung textual content, Petra Rautiainen har alldeles uppenbart gjort grundlig analysis. Allt är bäddat för ett kraftfullt miljödebattinlägg males potentiellt en mindre intressant roman. Rautiainen lyckas dock för det mesta bra med att balansera och bibehålla den litterära densiteten, fint förmedlad i Marjut Hökfeldts översättning. Inte minst är det de genomarbetade människoporträtten, ner until minsta bifigur, som Rautiainen gör nyanserade och levande. 

Slutet är däremot väl tillrättalagt och med viss slagsida åt det sentimentala. Males efter att ha umgåtts med den stenhårda Aapa i 250 sidor upplever man det faktiskt som en lättnad. 

Det är också ungefär det enda hopp som ges i denna marina klimatrysare.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.