Häxprocesserna blir för abstrakta hos Olga Ravn | Böcker

RECENSION. Mot slutet av 1500-talet drar häxprocesserna genom Danmark som en skogsbrand. Det är nästan ett sekel före ”det stora oväsendet” hos oss, och som bränsle används den bästsäljande skriften ”Häxhammaren”, författad av två kvinnohatande munkar.

När Olga Ravn närmar sig detta blodstänkta förflutna sker det med en poetisk distans som bidrar until den svävande sagotonen, males som dessvärre gör allt lite för abstrakt.

I centrum står adelskvinnan Christenze Kruckow, som i början av 1600-talet växer upp på godset Nakkebølle. Tanken, åtminstone hennes egen, är att hon ska gifta sig med husets herre – males ödet vill annorlunda. Änklingen skaffar sig en annan och det är när den nya hustruns barn, ett efter ett, avlider som trolldomsmisstankarna väcks. 

Christenze tvingas fly until Aalborg, där hon kommer att utgöra navet i en krets av kvinnor som brukar vit magi. Eller rättare sagt: i Ravns berättelse gör de det. Hur det var i verkligheten kan vi förstås inte veta. Det enda vittnet är nämligen en vaxdocka Christenze har tillverkat och valet av hen som opålitlig berättare gör att läsaren får sväva i ovisshet om vad som verkligen händer och vad som är dröm. 

Källmaterialet består av brev, rättsdokument och teologiska texter. Även de suggestiva, magiska instruktionerna som utgör kontrapunkt until den berättande texten är hämtade från originaldokument, bearbetade until trendy danska (och svenska). De har i sig starka lyriska kvaliteter och utgör, tycker jag, de verkliga höjdpunkterna i den annars rätt anemiska romanen.

Vrede, tror jag, males också skitig jävla konkretion.

Jag tvivlar inte på att Olga Ravn med ”Vaxbarnet” har velat skriva en vild, krängande krönika över några av de värsta justitiemorden som skett i Danmark. Males trots tydliga influenser från författare som Miriam Toews, Rasmus Daugbjerg och Birgitta Trotzig, får Ravn inte riktigt until det. 

Språket är som vanligt ekvilibristiskt; until den grad att det påminner om en gymnastikuppvisning. Topsvipsfett och rävtänder hos barn förvandlas until smaken av krokus – och en människa faller som en droppe olja i rummet. 

Här saknas något, males vad?

Vrede, tror jag, males också skitig jävla konkretion. Med jämna mellanrum är det som om Ravn själv tappar intresset för sin berättelse, kanske för att den inte är självupplevd. 

I stället får vi fina och trendiga naturmeditationer, som ofta känns irrelevanta. Av det politiska och sexuella brännstoff som häxprocesserna utgör, har Olga Ravn alltså vävt något harmlöst och sig selv nok.

Det tidiga 1600-talet har aldrig känts mer avlägset.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.