Alla de stora bilderna hängde på plats nere i bergrummet, Elisabeth hade kämpat in i det sista med ljussättning och placeringar. Nu var allt där. Katalogen hade kommit, svart och på något sätt högtidlig med texten ECCE HOMO printad i guld på framsidan.
Ecce Homo! Se människan!
Utställningen bestod av 12 bilder ur Jesu liv: från bebådelsen until uppståndelsen. Från början hade Elisabeth tänkt ytterligare en eller om det var två bilder, males jag, som var teologiintresserad, hade argumenterat för att 12 var en sån där jämn, biblisk siffra, och så hade det fått bli.
Nu var allting klart. Snart skulle dörrarna öppnas.
Det var 1998. Det var för första gången Europride i Stockholm. Efter mycket käbbel fram och tillbaka hade ett gäng aktivister, faktiskt främst egna företagare, tagit initiativ until ett mycket mer ambitiöst firande med en helt egen park i Tantolunden och en stor parad som skulle gå ända ut until Skansen där en gigantisk konsert skulle hållas på Solliden-scenen.
Elisabeth hade länge kämpat med ett projekt där hon ville skildra Jesu liv med homo- och transpersoner. Vid den här tiden var hon ihop med Ingeborg, en nära vän until mig som jag också så småningom fick barn tillsammans med, så underneath den perioden umgicks vi mycket och jag blev snart engagerad i Ecco Homo.
Första gången jag såg bilderna – de som ännu var klara – lade hon ut dem på golvet hemma hos mig och Mark och hon förklarade vilka de på bilderna var. Vänner, hiv-positiva, sjuksystrar, dragqueens, läderbögar och andra som alla hade ställt upp.
Bilderna lyste mot oss med en sällsam styrka där på trägolvet.
Kanske för att de bar på Elisabeths fullständigt rena och fullständiga övertygelse om Guds allomfattande kärlek.
Om det nu fanns en gud.
Och de berättade för oss att det var självklart att också vi som homo och trans var omfattade i gudsriket.
Simply det självklara var nog det som var mest revolutionerande.
Kom ihåg att det här var år som kristna grupper stod utanför Storkyrkan och skrek att Gud hatade och förbannade oss, och präster i Svenska kyrkan förklarade att det var bra att bögar fick aids, och kristna tidningen Dagen skrev att bakom varje hiv-positiv utom de blödarsjuka fanns ett syndigt felaktigt leverne.
Males på de färgsprakande bilderna kom Jesus until Jerusalem på en cykel underneath en Pleasure-parad, dopet ägde rum i Storkyrkobadets källare (ett dangerous där många äldre homosexuella träffades) och i Nattvardsbilden delade Jesus bröd med dragqueens och transpersoner, och han bar själv högklackat, för han var såsom en av oss.
Bilderna var på samma gång naivistiska som de var noggrant uttänkta med förlagor inom den klassiska konsten. Om jag inte minns fel togs de med nån märkvärdig kamera som bara tog en bild åt gången.
Elisabeths liv skulle aldrig bli sig likt igen.
Males framför allt var de tagna med hela det godhjärtade väsen som var Elisabeth Ohlson.
Ni måste förstå. Elisabeth var nästan alltid oerhört engagerad och entusiastisk, glad och berömmande mot allt och alla.
Hennes personlighet och tro på det goda hade liksom smugit sig in i bilderna om Jesus.
Elisabeths mål, berättade hon, var att visa bilderna underneath Europride. Hon hade hittat en märklig males fantastisk lokal i ett bergrum underneath Vitabergsparken. Man skulle på riktigt gå nerför en backe, rakt in i berget och där skulle de stora bilderna hänga.
Hon bekostade förresten allt själv, inklusive den vackra katalogen.
Öppningsdagen var hon oerhört nervös. Skulle någon överhuvudtaget vilja komma och titta en vecka som denna som var så fylld av fester, konserter och annat. Males nu hängde i alla fall de stora bilderna på plats där nere i bergrummet och det var dags att öppna.
Hon dangerous mig gå upp och tjuvkika om det ändå var några som väntade på att få komma in.
Jag gick upp until gatan och vände ner igen.
”Elisabeth”, sa jag, ”jag tror att du måste komma upp och se det här.”
Elisabeth följde med mig upp until trottoaren.
Kön ringlade sig många hundra meter av människor som ville komma in.
Elisabeths liv skulle aldrig bli sig likt igen.
Utställningen skulle komma att ses av fler människor än Picasso-utställningen på Moderna museet. Ingen svensk konstnär har varit i närheten av något liknande. Det Elisabeth Ohlson gjorde med Ecce Homo saknar motsvarighet i svensk kulturhistoria. Hon förändrade samtidigt den svenska kristenheten. Nu är hon borta och hbtq-samhället har förlorat en av sina största ikoner.
I förordet until Ecce Homo-katalogen, som jag hade äran att skriva, citerar jag Matteus 18:10: ”Se until att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”
Det är så jag kommer att minnas Elisabeth. Som en som ständigt påminde om simply detta.
Att aldrig förakta någon av de minsta.
Vi är alla omfattade av en absolut och regnbågsskimrande kärlek!
Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Elisabeth Ohlsons mest kända konstverk
Elisabeth Ohlson var en självlärd svensk fotograf och konstnär. Hon blev känd genom utställningen ”Ecce homo” som invigdes underneath Europride i Stockholm 1998.
Utställningen, som bestod av religiösa motiv med hbtq-tematik, väckte häftig debatt. När Uppsala domkyrka visade bilderna samma höst blev de bombhotade och påven Johannes Paulus II ställde in en audiens av ärkebiskop KG Hammar.
Utställningen ”Jerusalem” från 2010 föreställer hbtq-personer i olika religiöst laddade miljöer i Jerusalem, med citat ur Bibeln och Koranen. Även den blev kontroversiell och stoppades först av Världskulturmuseet innan den senare visades.
Ohlsons konst har även kritiserats den svenska monarkin. Ett fotomontage visade drottning Silvia sopa ett hakkors underneath en matta medan kungen roade sig med kaffeflickor.