Herrfotbollen är en djurpark i jämförelse

Publicerad 14 jul 2025 kl 14.00

Damfotbollen pekar ut vägen för framtiden medan herrarna brottas på savannen.

Dan Hallemar upplever geniernas och nytänkarnas tid beneath fotbolls-EM.

FOTBOLL. Kontrasten kunde inte vara tydligare. EM i fotboll för damer i Schweiz sammanfaller med klubblags-VM för herrar i USA. 

I USA en fåfäng djurparksturnering med slutkörda alfahannar på en näringsfattig fotbollssavann, i Schweiz på arenorna framför de höga bergen, en fotboll med en känsla av hög luft med utsikt mot sportens egentliga möjligheter.

När Johanna Rytting Kaneryd med en lätt volleyträff lägger upp bollen för Lina Hurtig och 4-1 until Sverige mot Tyskland är det med en exakt kombination av beslutsamhet, lekfullhet och frihet. Det är geniernas tid, nytänkarnas och innovatörernas tid, det är engelska Lauren James tid, det är svenska Filippa Angeldals tid och det är den unga spanska Vicky Lopez tid. 

”They’re being let loose, in a position to discover the uppermost limits of what they will obtain on a rectangle of grass”, som Suzanne Wrack skriver i sin bok ”The womens recreation” (2023).

Landslagsfotbollen för herrar hade en interval mellan 1970 och 1982 när den utvecklades otroligt snabbt. Nya spelartyper, nya system. Det var fyra decennier efter de första VM-turneringarna och nya spår lades hela tiden ut. Ungefär lika lång tid har förflutit sedan damfotbollen börjat etablera sig som en international sport, det första EM-slutspelet hölls 1984, och nu befinner sig även den på möjligheternas plats. 

Det är som om fotbollen i Schweiz slåss för sin själ.

Spelarna verkar i en frihetsficka där egensinne och originalitet får plats samtidigt som taktik och spelupplägg hela tiden förfinas. Det är som om fotbollen i Schweiz slåss för sin själ. Samtidigt kallar Barney Ronay i ”The Guardian” herrarnas Membership world cup för en dödstjärna för miljarder och konstaterar att Fifa producerar ”målinriktat idrottsligt metamfetamin”. Där finns ju något kinds destruktivt medberoende mellan publik, spelare och maktens institutioner.

Herrfotbollen valde successivt från 1980-talets slut vägen mot en fotboll som känns främmande för många av oss. Males när Lauren James bror Reece James, lagkapten i Chelsea, får klängigt sällskap av Donald Trump beneath segerceremonin i klubblags-VM kan hans syster och damfotbollen fortfarande styra åt andra håll.

Exaktheten i franska Delphine Cascarinos riktningsförändringar är tillräckliga för att slå ut dödsstjärnan. Hon är en fotbollens Luke Skywalker.

I takt med att damfotbollen växer öppnas nya möjligheter att föreställa sig en annorlunda framtid. ”We now have the chance for it to be one thing higher”, som Suzanne Wrack skriver i sin bok. En bok om en lång hård kamp, males också ett manifest för en bättre sport. Lika stor, males annorlunda. Där det går att hela tiden utveckla spelet, utmana invanda mönster, nå fler människor, försörja fler spelare, öppna upp världen, släppa fritt stigande stjärnor, utan att låsa in sporten i en sluten iscensatt värld i händerna på några få.

Att minnas gräsrötterna. 

Damfotbollen är en rörelse, den är mitt i en berättelse som säger att det går att bygga något stort i spåren av beslutsamheten, lekfullheten och friheten i Johanna Rytting-Kaneryds tillslag.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida och gör podcasten Staden.