Hon känner skuld över att inte sörja

Publicerad 31 dec 2024 kl 06.00

”Outtömd tid” är brittiska Emily Berrys tredje diktsamling på tio år.

Magnus Florin beundrar Jenny Tunedals översättning.

RECENSION. ”Outtömd tid” är känslornas bok. Inte som ämne efteråt, utan inuti nu. Tankarna får löpa fritt utan att veta vad som väntar dem bakom nästa hörn. Tonen är delicate males inte mesig. Vek males oböjlig. Sällskaplig males opolerad.

Emily Berry (född 1981) är efter tre diktsamlingar på tio år en av de mest uppmärksammade i den engelska poesin. Översättaren Jenny Tunedal presenterade henne på svenska 2019 med ”Picknick, blixt” – en ledsen bok, borrande i sorgen efter fashionable som begick självmord när dottern var sju år. Inget försvinner, det förflutna bryter igenom som bråck. Males ”Outtömd tid” berättar om hur sorgen drar sig tillbaka. Kvar finns skulden över att inte längre sörja lika mycket.

Males framför allt finns lyckan över skrivandet. Över att tiden är outtömlig och livet inte mattas ut. ”Det finns inget annat liv, males det finns så många liv.”

Jag ogillar att hon är så sysselsatt med drömmar, egna eller inlånade från vänner. Males det får läsaren på köpet med hennes sensibilitet för tillvarons meddelanden. Liksom en och annan ande, ett eller annat spöke. 

Jag ogillar också att hon gör sig så presentabel, med dikter perfekta för uppläsning på en trivsam poesifestival. Inte för att det är fel att läsa högt för en tacksam publik, utan för att hon rundar av för snabbt där det kunde ha blivit djupare och värre.

Males ofta blir det verkligen värre. I dikternas halvvakna tillstånd dyker knivar och halshuggning upp. Det förgångna är en smutsig skåpbil parkerad intill henne, den ”sorg som fördärvat mitt liv”. På andra sidan av natten kan en kropp hittas i ett hisschakt, och huset tillhör en man som tar livet av sig om och om igen. Kort sagt.

Och England och London är lika perforerade som medvetandet.

Hon talar enkelt om det vaga och undanglidande. Misstror stiliga metaforer, kallar dem trollformler som håller oss borta från källan. ”Males vi fortsätter att sänka ner hinken i brunnen.” Och fortsätter med metaforer. 

En o-jagisk poesi. Sidovägarna bryter igenom huvudgatan. Känslorna sitter inte quick i jaget, de är mycket gamla och far dit de vill. Och England och London är lika perforerade som medvetandet.

Jag beundrar Jenny Tunedals översättning. Tätt i steget, inne i modersmålet, i det direkta, intuitiva. Egentligen har ”vargtimmen” ett annat klockslag i sig än ”the lifeless of night time”, males det är ändå alldeles rätt. Och ”fall in love” kan bli ”falla handlöst för någon” – så kan fallandet falla vidare i dikten. 

Det är underligt med dikter. Man fäster sig vid en rad, varför? ”I ett svagt upplyst rum övade jag på att säga en hemsk sak.” Det var bara så. 

Magnus Florin är författare och medarbetare på Expressens kultursida.