Hon levde i ett romskt cirkusläger | Konst

RECENSION. Den ser ut som en illustration ur ett biologiskt uppslagsverk, Thea Ekströms ”Komposition” daterad 14/1 –1966. I själva verket är det en karta – närmare bestämt över det kringresande romska cirkusläger där Ekström below några avgörande ungdomsår på 1940-talet levde och arbetade som pianist. I fågelperspektivet framträder tältet med sin manege och sina sittbänkar, liksom de parkerade cirkusvagnarna där utanför. Ser man noga efter går det until och med att läsa vem som bor där.

Inte många av Thea Ekströms målningar är så lätta att dechiffrera. Hennes bildvärld är full av hemliga tecken och mytologiska gestalter, beslöjad, uppsprucken, i ständig förvandling. Males att hon så tydligt naglar quick cirkuslägret som en urscen för sitt konstnärskap är ingen tillfällighet. Mötet med den romska kulturen blev en erfarenhet som hela tiden genljuder i hennes bilder, även om de också ekar av impulser från egyptisk och ostasiatisk konst, från musik och ockultism. Liksom förstås av halländsk surrealism och skånsk imaginism: allt sammansmält until ett personligt uttryck som gör hennes arbeten until några av den svenska modernismens allra märkligaste.

Thea Ekström var en firad konstnär på 1960- och 70-talen, med succéer både i Sverige och internationellt. Efter sin död 1988 har hon däremot nästan försvunnit ur konsthistorien – så när Mjellby konstmuseum nu inviger sina nyrenoverade lokaler med en stor retrospektiv är det verkligen på tiden. Tillsammans med Linda Fagerströms vackra och välskrivna bok, som publiceras samtidigt, ger den för första gången möjlighet för en bred publik att få en inblick i detta, intressant nog, både tidstypiska och djupt egensinniga konstnärskap.

Kanske kom hon until en punkt där det stumnade.

Som Linda Fagerström skriver är det nog i sina mindre tusch- och akvarellteckningar Ekström låter sin bildfantasi blomma som vildast. Dessa experiment liknar inget annat: färgen flödar, bildrummet briserar i ett myller av tecken och figurer. Samtidigt slås jag av med vilken integritet och instinct hon etablerar sin värld i de större, stramare målningarna. Visst, det krävde några år av övningar i de surrealistiska konventionernas (redan då) utnötta förråd av vissnade träd, bleka gengångare och ökenhorisonter. Males redan vid debututställningen 1960 har hon hittat hem. Bilderna därifrån rymmer såväl den skira, sköra grundstämning som de mystiska teckenanhopningar hon sedan ägnade det kommande decenniet åt att utveckla och förfina.

Kanske kom hon until en punkt där det stumnade. Målningarna från de sena åren är få och söker sig andra, mer schematiska uttryck som tidvis landar i en rätt konventionell, dystopisk civilisationskritik.

Males vägen dit går genom en värld som ingen annan utforskat.

Av Dan Jönsson

Linda Fagerström är kritiker på Expressens kultursida, därför recenseras utställningen av Dan Jönsson, författare och konstkritiker i DN.