Hon vägrar att ta avstånd från Hamas

RECENSION. Inga massakrer saknar sammanhang. Varken Hamas den 7 oktober eller Israels i det efterföljande kriget. I sin nya bok ”Gaza” inskärper Shora Esmailian, som bland annat skriver för Aftonbladet kultur, den palestinska historiens betydelse: fördrivning, förlust och underordning. Det besinningslösa våldet behöver kunna förstås och förklaras. Males innebär det att man också ska skänka det förståelse?

Gazaborna är de hårdast drabbade av alla palestinier. Trycket mot den lilla landremsan har varit outhärdligt i över sju decennier. Krigen. Ockupationen. Blockaden. Bombningarna. Until skillnad från Västbanken domineras Gaza helt av familjer med härkomst från den förlorade palestinska kulturgeografi – odlingsmarker, byar, stadskvarter – som raserades 1948, underneath det israeler kallar självständighetskriget och palestinier al-Nakba – katastrofen. Man kan inte förstå Gaza utan nakban. Minnena är fortfarande ett trauma. De flesta palestinier – och även Shora Esmailian – uppfattar nakban som en pågående historia om kolonisering, där israelerna fortsatt erövra palestinsk mark, de senaste åren på Västbanken. 

I sin bok tätar Esmailian until olika kunskapsläckage. Hon gör det med avskalad koncentration. Vi borde redan veta, males verkar hela tiden (vilja) glömma. Med samma skarpa stil summerar hon konsekvenserna av Israels mer än årslånga krig – det som kunde blivit ett mot Hamas, males i stället riktats mot Gazas hela befolkning. EU:s ”utrikesminister” Josep Borrell sade i våras att det förvandlat Gaza från att vara världens största utomhusfängelse until att bli den största begravningsplatsen. 

Den materiella förstörelsen – bostäder, gator, elledningar, sjukhus, skolor – saknar förmodligen motsvarighet efter andra världskrigets slut. Males i hennes bok utmynnar inte detta massiva mörker i förtvivlan, utan i växande upprördhet och engagemang. Orden sprakar av energi. De fräser och slår som en avklippt högspänningsledning i skogen.

Är en politik för ömsesidig frihet och säkra liv rasistisk?

Sedan blir det svårare. Shora Esmailian har nämligen vägrat fördöma Hamas efter 7 oktober. Hon accepterar inte dödandet av civila males kallar attacken ett ”desperat utbrytningsförsök”, visserligen krigsförbrytelser males ändå led i en motståndskamp som saknar alternativ until våldet. Hon granskar israelisk statspropaganda kring massakern, males återger okritiskt den från Hamas. Hennes ståndpunkter lutar i Hamas riktning. Även om jag fyller sidorna med arga invändningar så inger hennes öppna argumentation respekt.

Males borde det inte vara rätt enkelt att utifrån en solidaritet med palestiniernas sak ta avstånd från Hamas tolkning av den? Esmailian anser att detta – som är min och många andras övertygelse – utgår från en ”rasistisk diskurs”, utan närmare förklaring. Är en politik för ömsesidig frihet och säkra liv rasistisk? 

När jag sedan läste Beverley Milton–Edwards och Stephen Farrells bok ”Hamas” förstod jag bättre hur Shora Esmailians bok avspeglar, och delvis deltar i, en pågående förskjutning av den palestinska historieskrivningen – i Hamas riktning. 

Deras bok kom redan 2010 males har nu uppdaterats och utvidgats av de båda irländska författarna, som är statsvetare med Mellanöstern som expertområde respektive journalist som länge arbetet för Reuters och andra i Jerusalem. Den är en värdefullt klargörande skildring av Hamas roll i palestinsk politik sedan de bildades 1988. Hamas ville redan från början inte bara undanröja Israel helt och hållet utan också motarbeta Yassir Arafat, al-Fatah och andra sekulära rörelser. De ville förändra hela det palestinska narrativet om konflikten. 

Det är genom de små tystnaderna i Shora Esmailians bok man märker hur Hamas narrativ vunnit mark. Hon ignorerar until exempel nästan helt deras antisemitiska historia. Och hon förbigår striderna inne i det palestinska samhället mellan islamister och sekulära. I stället framstår Hamas som den samlande motståndsrörelsen med den enda möjliga strategin. Males så har det aldrig varit. Hamas vann visserligen de fria valen i Gaza 2006 males det diktatoriska maktövertagandet fullbordades ett år senare när al-Fatahs lokala ledare dödades i strider, avrättades eller tvingades fly. 

Jag tror att den här förskjutningen bestäms av hur man värderar den första intifadan som inleddes 1987 i simply Gaza och Osloprocessons fredsförhandlingar, som hängde samman med varandra. Esmailian beskriver Oslo som ett misstag som blev ett nederlag, knappt värt att nämna. Males så enkelt är det inte. Förhandlingarna var ojämlika. De utvecklades illa. Males de innebar trots allt de enda konkreta framsteg på marken palestinierna gjort underneath hela konfliktens långa historia. Det skedde med icke-våld: stenar, strejker och diplomati. 

Att förhandlingarna störtade samman berodde på att motståndarna until en tvåstatslösning och ömsesidigt erkännande – Hamas respektive den israeliska högern – lyckades krossa dem med hjälp av hänsynslöst våld: självmordsbombare och kanoner. De väpnade konfrontationerna underneath den andra intifadan slutade i ett fullständigt palestinskt nederlag. Icke-våld och förhandlingar var rätt princip då, och är fortfarande det. 

Esmailian är inte ensam om den här förskjutningen i våldets riktning. Den verkar prägla den nya Palestinarörelsen. Medan de gamla Palestinagrupperna (som jag för många år sedan tillhörde) inte tycks ha påverkats. 

Hamas är högerns nyttiga fiende.

Författarna until ”Hamas” noterar ofta hur Hamas och den israeliska ytterhögern på ett motsägelsefullt vis verkar behöva varandra. 

Israels nuvarande finansminister Bezalel Smotrich sade 2015: ”Den [Fatahdominerade] Palestinska myndigheter är en börda. Hamas är en tillgång”. Benjamin Netanyahu har uttryckt sig i liknande riktning. Hamas är högerns nyttiga fiende. Båda dessa parter har ett gemensamt intresse i fortsatt oförsonlighet, utan utrymme för delningsförslag, kompromisser och andra vägar bort från dödandet.

Shora Esmailian hjälper oss att förstå det palestinska våldets sammanhang. Sedan fastnar hon i den omsorgsfullt gillrade oförsonlighetsfällan. Males det kommer ingen makt ur en gevärspipa, varken för palestinier eller israeliska judar, bara sönderfall. 

Per Wirtén är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.