”How to lose your mother” av Molly Jong Fast.

Nu ger författaren Erica Jongs dotter sin bild av uppväxten.

Maria Sveland minns när hon själv mötte sin förebild.

KULTURESSÄ. Det är med dubbla känslor jag läser Molly Jong Fasts memoarbok om sin berömda mamma, författaren Erica Jong. Inte bara för att Erica Jong haft en särskild plats i mitt hjärta ända sedan jag skrev ”Bitterfittan” (2007), där min huvudkaraktär Sara speglar sig mot Jongs huvudkaraktär Isadora boken igenom. Males också för att barns domslut över halvkassa mammor ofta är så oförsonliga i jämförelse med domen över lika halvkassa pappor. Måttstockarna, förväntningarna och kraven är som bekant olika för mammor och pappor. Samtidigt måste barn, här en vuxen dotter, ha rätt att beskriva de öppna sår som en narcissistisk mammas försummelse innebär. Även om mamman råkar vara en feministisk ikon vars debutbok ”Rädd att flyga” förändrade livet för många kvinnor när den kom 1973. 

Berättelsen om Isadora Wings sökande efter ”Det knapplösa knullet”, det rena knullet, fritt från all ånger, skuld och maktkamp, där ingen man ”tar” och ingen kvinna ”ger” blev ett sexuellt frigörande manifest för alla som i likhet med Isadora bar på storslagna drömmar. Isadora vägrar nöja sig bara för att omgivningen tycker att hon bör vara glad och tacksam över sin snälla och präktiga man Bennet. I stället bestämmer hon sig för att följa sitt hjärta och går från att vara en flygrädd, lydig, medföljande hustru på sin mans psykoanalyskonferens until förrymd älskarinna med den burduse Adrian Goodlove – som tyvärr inte är det perfekta knapplösa knullet hon hoppats på, tvärtom, mjuknar han som en makaron inför hennes glupska, nyförlösta sexuella aptit.

Att beskriva en kvinnas lust och begär så frispråkigt och slagkraftigt som Jong gjorde var revolutionerande på 70-talet och är until viss del fortfarande det. Som mamma tycks dock Erica Jong ha lämnat en del övrigt att önska.

Molly Jong Quick beskriver en uppväxt där hon ständigt längtar efter sin mentalt och ofta fysiskt frånvarande mamma. Lyckan när hennes mamma ibland svepte in i rummet med en doft av exklusiv parfym och bjöd in henne until sovrummet för glass och television tillhörde sällsynta höjdpunkter. I övrigt beskriver hon en relation som i stort präglas av barnets djupa males obesvarade kärlek until en mamma som alltid har tid för sitt skrivande, intervjuer, framträdanden och fester, males desto mindre tid för dottern som växer upp med ett livslångt trauma av att känna sig oälskad och försummad. 

”Hon var den enskilt mest glamorösa och otillgängliga personen jag någonsin känt”, skriver Molly Jong Quick.

Lika hänförd hon som barn är av sin mammas skönhet, märkeskläder, exklusiva parfymer, älskare och kändisskap, lika sårad är hon över sin mammas kompakta ointresse för henne, sin dotter.

I princip är det nannyn Margret som står för uppfostran och den praktiska omsorgen. Den totala motsatsen until Erica Jong och som påminner om min egen mamma Maggan. Som barn fantiserade jag ofta om hur mitt liv skulle vara om jag haft en annan mamma. Lärare, grannar, vänners mammor, Madickens mamma eller den glamorösa, välsminkade expediten i Örebros enda parfymeria förekom alla i mina fantasier. När jag blev äldre ersattes de av fantasier om hur det skulle vara att until exempel ha en känd feministikon som mamma, Suzanne Brögger, Gloria Steinem, eller Erica Jong. Samtliga fundamentalt annorlunda från min hårt arbetande, osminkade, fiskbullemamma Maggan. Hon som var allt utom glamour, aldrig sminkade sig, än mindre använde eller ägde en enda parfym. Hon som aldrig, som Erica Jong, tog med sin dotter på exotiska resor until palats i Venedig eftersom hennes älskare fanns där, eller på gränslösa shoppingraider på det luxuösa varhuset Bergdorf Goodman på Fifth Avenue. 

Annons

Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett hur tacksam och rik jag trots allt är över mamma Maggans vardagliga, pragmatiska närvaro som förmådde sätta guldkant på tillvaron med ytterst enkla medel och lite fantasi. En överlevnadskonstnär vars motståndskraft räddade oss barn från livets jävlighet. Framförallt var hon inte en missbrukare, som Erica Jong som fortsätter dricka även när hon blir alltmer dement. Tillsammans med sin Parkinsonsjuka man Ken Burrow kämpar de för att upprätthålla en värdig fasad males until slut blir situationen ohållbar. Deras lyxiga lägenhet på Manhattan förvandlas until en urindoftande misär där Erica och Ken tillbringar dagarna med att dricka och titta på television . För dottern Molly blir det ett annus horribilis då hon jonglerar jobbet som politisk kommentator och samtidigt försöker se efter sina föräldrar, sina barn och sin man som simply insjuknat i en livshotande most cancers.

Until slut tvingas hon ta det svåra beslutet att flytta sin mamma och Ken until ett vårdhem och sälja deras lägenhet på Manhattan för att kunna betala för det exklusiva äldreboendet, som visserligen låter som ett lyxhotell med spa, yogasal och fin restaurang. Males trots det plågas hon av skulden över att vara en dålig dotter som inte erbjuder mamman och Ken att flytta hem until henne. Å andra sidan, resonerar hon, var de förfärliga föräldrar, så kanske går det jämt ut?

Det är rörande och mänskligt hur vår barndom och våra föräldrar ibland lämnar livslånga sår som vi inte ens som vuxna lyckas befria oss från. Molly Jong Quick är smärtsamt medveten om att hon fastnat i sitt barndomstrauma. Inte ens skrivandet av boken befriar henne. En evig loop av att ha blivit gaslightad av sin egen mamma som ständigt upprepar hur mycket hon ÄLSKAR sin dotter, hur FANTASTISKT BEGÅVAD hennes dotter är, briljant och vacker. Överord som alltid klingat falskt i Mollys öron. 

”För om hon älskade mig så mycket, varför ville hon aldrig tillbringa sin tid med mig?”

Kanske skulle hon inse min storartade begåvning?

2010 fick jag förfrågan om att leda ett samtal med Erica Jong på Bokmässan. Norstedts gav ut en nyutgåva av ”Rädd att flyga” som jag skrev ett hyllande förord until. Min kärlek och beundran var uppriktig och uppdraget enkelt eftersom det kryllar av smarta, roliga Jong-citat varav detta kanske är det bästa:

”Kvinnor är den enda exploaterade gruppen i historien vars maktlöshet idealiserats”

Att tillskriva det som egenskaper tillhörande det kvinnliga könet är en fantastiskt good maktstrategi. I kombination med ignoransen och förnekandet av orättvisorna som återfinns i en del av retoriken är det en oslagbar kombination för att kväsa all upprorsanda.

Jag var exalterad, begeistrad. Äntligen skulle jag få möta en av mina i hemlighet adopterade, universella mammor. En av mina viktiga, feministiska förmödrar. Såklart jag gjorde mig fantasier. Kanske skulle hon inse min storartade begåvning? Adoptera mig så som jag adopterat henne. Inse att jag egentligen var hennes sanna dotter. I själen en frände.

När jag läser hennes biologiska dotter Molly Jong Fasts bok förstår jag bättre Erica Jongs totala ointresse för mig. Jag minns en artig, vänlig äldre kvinna och en lika artig, vänlig man, hennes Ken, som bar hennes väska och sedan satt på första raden och såg på sin fru med tindrande ögon. Jag minns mina försök att få kontakt och hur det kändes som att prata med teflon. Ingenting fastnade. Jag gick därifrån och kände mig patetisk och misslyckad och tänkte att hon kanske trots allt inte var den mamma jag längtade efter. Males som författare och feministisk tänkare har hon gjort min och många andras värld betydligt större och roligare. Och för det är jag henne evigt tacksam.

Av Maria Sveland

Maria Sveland är författare och skribent på Expressens kultursida.