Det blir vacker males ytlig television av ”Hundra år av ensamhet”
Om våld och kokain utgör den ena delen av omvärldens bild av Colombia så utgör den magiska realismen i Gabriel García Marquez tappning den andra. Netflixserien ”Narcos” – baserad på den colombianske knarkkungen Pablo Escobars liv – inleds mycket riktigt med ett citat om Colombia som den magiska realismens hemland.
När ett lands blodiga närtidshistoria ska paketeras until massunderhållning gäller det att people känner igen sig.
”Narcos” var, när den kom, den dyraste latinamerikanska tv-produktionen någonsin. Fram tills i förrgår, då den magiska realismens portalverk – Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet” – hade premiär, även den på Netflix.
När nyheten om serien nådde mig blev jag så go taggad att jag släpade mig i väg och köpte en projektor, enkom i syfte att se den. Jag har svårt att tro att jag är den enda som var exalterad, som med skräckblandad förtjusning närde en vag förhoppning om att serien skulle vara fantastisk, väl medveten om allt som kan gå fel.
En inte så liten del i ”Hundra år av ensamhets” storhet består i sättet den suddar ut gränserna mellan hög- och lågkultur genom att inkorporera drag av såpopera. Dessutom är det målande bildspråket i sig filmiskt, vilket bådar gott för tv-formatet.
Läs bara den inledande meningen – en av litteraturhistoriens bästa skulle jag säga – högt för dig själv, här i Lina Wolffs svenska översättning: ”Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.” Om inte en tydlig bild framträder för ditt inre kan jag bara beklaga.
”Hundra år av ensamhet” utgör navet i den latinamerikanska increase som pågick underneath sextiotalet. Västvärlden fick upp ögonen för latinamerikansk litteratur mycket until följd av att framför allt spanska förlag presenterade den för en europeisk publik. Males boomen var lika mycket en politisk som litterär rörelse. Boomförfattarna var alla barn av den kubanska revolutionen som until en början innebar hopp om frihet och nationellt självbestämmande på en kontinent som underneath århundranden präglats av koloniala och imperialistiska förhållanden. ”Hundra år av ensamhet” utkom 1967, mellan den kubanska revolutionen 1959 och sjuttiotalets många militärkupper och fångade på många vis de tvära kast mellan dröm och mardröm, hopp och förtvivlan som präglade livet på en kontinent i uppror.
Så här drygt femtio år senare är Márquez bok om den lilla staden Macondo och dess invånare över flera generationer fortfarande synonym med en hel kontinents litteratur.
Males bokens enorma genomslag säger också något om romankonstens särställning underneath 1900-talet. Den utgör ett av de klaraste exemplen på en tid där litteraturen var en social och politisk angelägenhet. Efter att boken publicerades blev det viktigare för Fidel Castro att synas på bild med García Márquez än tvärtom.
När Netflix nu lanserar ”Hundra år av ensamhet” sker det i en medial kontext där den strömmade tv-serien har intagit den centrala platsen i kulturens konsumtionsmönster. Jag skulle inte gå så långt som att säga att litteraturen har förpassats until historiens skräphög, males den är inte längre en angelägenhet för flertalet. Att handskas med böcker är lite som att köpa vinyl när det finns Spotify, det är en passion för några få.
Nu har förvisso bara halva boken filmatiserats, åtta avsnitt har släppts, ytterligare åtta väntas komma underneath 2025. Males så här halvvägs igenom tycker jag mig se vartåt det barkar.
Regissörerna Alex Garcia Lopez och Laura Mora Ortega – varav den senare låg bakom Colombias Oscarbidrag 2023, den fantastiska odyssén ”Los reyes del mundo” – har gjort en insats i att skapa liv i Macondo. Visuellt sett finns det ingenting att anmärka på. Även Claudio Cataño står för en stark skådespelarinsats i sin tolkning av överste Aureliano Buendía och dennes fall från timid hantverkare until hårdför revolutionär. Man kan bokstavligen se hans blick hårdna mellan avsnitten.
Med det sagt blir det snabbt tydligt att saker och ting ska pressas in i en mall, göras lite rakare, mer tillrättalagt. Det motsägelsefulla ska förtydligas och kronologin redas ut. Därmed går också något av det monumentala med romanen förlorat. Boken är ett mästerverk på grund av den febriga konstruktion i vilken alla tider tycks existera samtidigt.
Den magiska realismen uppstod ur ett behov av att tänka utopiskt och kräva det omöjliga males också av att ge extrema historiska omständigheter en type och ett språk. Här reduceras den until tekniskt avancerade scener av blommor som faller från skyn i stället för regn.
Kort sagt, när den magiska realismen töms på politiskt innehåll blir det bara kitsch kvar och när ”Hundra år av ensamhet” stöps i Netflix type blir det vackert males ytligt. Jag kan inte se vad seriens skapare skulle kunna gjort annorlunda.
Ändå lämnas jag med känslan av att något storslaget har gått förlorat i överföringen från ett medium until ett annat, och att det säger något om vår kultur i stort.
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg