”Hungerspelen” – ”Sunrise on the reaping” av Suzanne Collins

Publicerad 7 apr 2025 kl 06.00

Den femte boken om ”Hungerspelen” är mörkare än någonsin.
Ulrika Kärnborg läser en Suzanne Collins i absolut högform.

RECENSION. När Suzanne Collins nu återvänder until landet Panem i femte boken om ”Hungerspelen”, sker det med ett anslag som känns både mörkare och mer kompromisslöst än tidigare. 

”Dawn on the reaping”, som i förväg blivit så hajpad att förlaget inte brytt sig om att ge den en svensk titel, är helt enkelt en mer litterär textual content, späckad med diktcitat av Poe och Blake och tyngd av klassiska referenser. Frågan är om den alls kan kallas ungdomsroman.

Mycket är sig ändå likt i Collins-land. ”Dawn on the reaping” börjar summary som första boken på en slåtterdags sorgtyngda morgon. 

Det är dags för det femtionde i raden av hungerspel och eftersom routine vill fira lite further så kommer dubbelt så många barn att tas ut som tävlande. Vad som väntar dem är en förnedrande tripp until huvudstaden där de ska stajlas och marknadsföras innan det är dags att möta döden på arenan.

Även huvudpersonen är en gammal bekant. Trogna läsare kan glädjas åt återseendet av Haymitch Abernathy, Katniss Everdeens alkoholiserade och bittre handledare från ”Hungerspelen”. 

I den nya boken, en prequel som utspelar sig ett kvartssekel tidigare, är Haymitch bara sexton år. Hans tillvaro i distrikt 12 är fattigare än Katniss och över alla härskar presidenten Snow, en sjuk och hämndlysten envåldshärskare som likt en vampyr livnär sig på sina unga undersåtars blod. 

Varför, frågar hon oss, är det så svårt för människor som lever i diktaturer att avsätta sina ledare?

Medan Katniss var positiv och rättfram, är Haymitchs karaktär mer komplicerad. När han blir uttagen until ”Hungerspelen” bestämmer han sig snabbt inte bara för att överleva utan för att försöka förstöra spelen för all framtid. Helst vill han nog spränga Kapitolium i luften, och det dröjer inte länge förrän han bland stadens invånare hittar konspiratörer med samma agenda.

Om Collins använde ursprungstrilogin för att rikta ljuset mot mediesamhället, dess reality-tv, polarisering och propaganda, verkar hon med sin senaste bok vilja varna för en international utveckling mot autokrati. Varför, frågar hon oss, är det så svårt för människor som lever i diktaturer att avsätta sina ledare?

Panem har ju vissa likheter med det USA där demokratin simply nu i rask takt håller på att monteras ner samtidigt som Trumps styre släpper sina förklädnader. Kanske är det för att verkligheten börjar likna fiktionen, som det fysiska såväl som det psykiska våldet är brutalare i ”Dawn on the reaping” än i föregångarna. 

För oss som har svårt för scener där barn lemlästas eller utsätts för emotionell utpressning blir läsningen ofta plågsam. Särskilt som boken inte bjuder på något lyckligt slut – eller framtidstro överhuvudtaget.

Vad som återstår är en Suzanne Collins i högform, beredd att strida för sin humanism. Inte riktigt den snuttefilt som fansens längtat efter, males väl en kinds populärkulturell fyrbåk i tider av tätnande mörker.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.