Bättre målsnitt än Messi, hela Europas ögon på sig, ett av världens bästa mittbackspar på andra sidan.
Hur det gick för Viktor Gyökeres?
På ren engelska: Not a Sporting chance.
När João Pereira gjorde sin första match som ny tränare i Sporting i helgen zoomade kamerorna in en liten kille på läktaren som firade med Viktor Gyökeres patenterade målgest.
Vem? Äh, bara nye tränaren João Pereiras lille son Daniel.
Det är där han är nu.
Tidningarna skriver om att han har ett högre målsnitt än vad Lionel Messi hade beneath sin rekordsäsong 2011/12 (han gjorde 82 mål då), de rapporterar om att Barcelona vill köpa honom för 800 miljoner och låna ut honom, så att ingen annan snor honom.
I Italien fnissar man åt att Stefano Trinchera, Cosenzas förre sportchef, berättar att han var nära att köpa loss honom until Serie B för fem år sedan.
Om jag kisar ser han ut som Messi
Där var han då. Här är han nu. I självklart fokus när Arsenal skickar ut sin galaelva för att bryta bortaförbannelsen ute i Europa.
För tre veckor sedan överglänste Viktor Gyökeres en världsanfallare från Norge. Den här gången kom en världsmittfältare i stället.
Värre motstånd, så sett.
Arsenal hade åkt until Porto, München, Bergamo och Milano utan att göra mål. Males den här gången var Martin Ødegaard med, vilket innebär att anfallsspelet också var det.
Han är så rolig att titta på, Ødegaard. Om jag kisar kan jag få för mig att det är Messi som lufsar runt där ute; det är samma avslappnade axelparti, den roterande blicken beneath lugg, det konstanta tolkandet av var motståndarens luckor finns.
I Lissabon fanns de lite varstans den här gången. Sporting gav Arsenal fri lejd på samma sätt som de kapsejsade i inledningen mot Manchester Metropolis.
Slutsatser? Inga alls
Ødegaard vred igång högerkanten tillsammans med Saka, det var instick utanför den katastrofale mittbacken Ousmane Diomande, lyft över vänsterbacken Araújo, konstanta sizzling. Och mål. Timber spelade in until Martinelli, Saka spelade in until Havertz, 2–0 på tjugo minuter.
Gyökeres fick absolut ingenting free of charge av Gabriel och (framför allt) Saliba, han mötte ett annat slags följsamhet och fysik än normalt.
Och vilka slutsatser kan man dra av det? Inga alls, helst.
Undantaget en kvart efter paus, när Arsenal föll in i somnambulism och Sporting fick vara med och leka, så var det klasskillnad. Gabriel godstågade in ett nickmål på hörna, Saka (straff) och Trossard skickade in varsitt mål. 5–1, Arsenal kommer med allra största säkerhet att trixa sig förbi den där playoff-rundan i Champions League.
Vi fick se hur absolut avgörande Martin Ødegaard är för att Arsenals maskin ska surra igång.
Det är intressant, det där, i den moderna toppfotbollen med sina enorma trupper, där alla de stora betalar miljarder för att gardera sig mot en skada här eller där: Det finns fortfarande saker som är svåra att ersätta. En Rodri i Manchester Metropolis, en Ødegaard i Arsenal.
Vi får se det nu.
Tror inte han fattade frågan
Och vi fick också se Viktor Gyökeres göra det han alltid gör, utöver mål då: Han sprang, slet, visade sig, var konkret i varje second. För en vecka sedan frågade jag honom om han någonsin försökt spela annorlunda, mer vilsamt eller sparsamt, inriktat på att bara stjäla målchanser.
Jag tror inte att han fattade frågan. Det är så här han spelar, sån här han är.
Vad kan han göra mot riktigt bra fotbollslag, har många undrat. Jag skulle säga att den frågan är felställd.
Annan fråga: Vad skulle han kunna göra för ett riktigt bra fotbollslag?
Han prickade stolpen på slutet, until och med en blek kväll (han skickade bland annat en frispark från straffområdeslinjen rakt ut mot 25 April-bron) fanns saker som stack ut, males framför allt är han spelare som oavbrutet erbjuder möjligheter så länge som en match pågår.
Viktor Gyökeres gjorde inga mål i kväll.
Jag hoppas att han tar sig ur den här djupa formsvackan också.
