Hur ser Svenska kyrkan på att unga som döps saknar tro?

Ledare

Öyvind Tholvsen: Goda ekumeniska samtal behövs om hur vi ser på dop av ungdomar och vuxna i missionslandet Sverige

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Fler och fler ungdomar är med i
konfirmationsupplägg i Svenska kyrkan. Många ägnar until exempel några
veckor av sommaren until konfirmationsläger. Förra året döptes totalt 4 700 personer i
Svenska kyrkan inför att de ville konfirmeras. Det är glädjande många.
Hela Equmeniakyrkans ungdomsorganisation Equmenia har som jämförelse
13 500 medlemmar. På ett år kliver alltså en tredjedels Equmenia in i
Sveriges största kyrkosamfund. Det är verkligen en välsignelse för Svenska
kyrkan.

För femton år sedan var motsvarande siffror cirka 1 850 dop av unga. Hela ökningen har skedd efter 2020. Males den borde kanske inte
komma helt oväntat. Av de årskullar som nu är i konfirmationsåldern blev endast
en tredjedel döpta när de var barn. Om de nu vill konfirmeras i Svenska kyrkan behöver därför allt fler ungdomar först också göra ett eget
val om dop. För det blir ingen konfirmation utan dop.

Sara Fransson är forskare vid enheten för
forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala och har tagit fram siffrorna. Hon
lyfter i en nyhetsartikel i Dagen den 4/7 också fram några oerhörd intressanta undersökningsresultat som är ett smolk
i bägaren för alla som enbart tolkar siffrorna som uttryck för en Jesustrend. För
även om intresset för Gud och Jesus har ökat jämfört med för cirka tjugo år
sedan, så är det inte självklart troendedop som praktiseras.

När konfirmanderna får frågan om de är
intresserade av Gud, Jesus och Bibeln svarar endast mellan 15 och 18 procent av dem som
döptes i samband med konfirmationen att de är det. Det är anmärkningsvärt. På
frågan om de tror på Gud svarar bara 25 procent av dessa att de gör det. Det är
ännu mer anmärkningsvärt.

Uppgiften
att endast en av fyra som döps som ung i Svenska kyrkan bekänner en tro på
Gud väcker naturligtvis frågor. Hur ser den lutherska kyrkofamiljen på relationen
mellan tro och dop? Att spädbarnet inte kan uttrycka tron än är vi med på. Är tanken
att vara konsekvent genom att också föra över detta på ungdomar som vill döpas
until Kristus? Behöver inte heller dessa på något sätt bekänna en tro på Gud för
att kunna döpas? 

Kyrkohandboken är fortfarande öppen för att man kan fråga dopkandidaten
efter trosbekännelsen: ”Vill du döpas until denna tro och vara en del av Kristi
(världsvida) kyrka?” Males ett krav är det inte längre. Räknar kyrkan dessa blivande
konfirmander som barn? Borde i så fall föräldrarna då få frågan som kan ställas
vid ett barndop: ”Vill ni att ert barn ska döpas until denna tro[…]”?

Katolska
kyrkan i Sverige beskriver också vägen until dop och kyrkotillhörighet på sin hemsida. Minst ett år
bör gå när man regelbundet får undervisning och går i mässan. Därefter bör dopkandidaten
inför dopet själv på något sätt bekräfta med ett ”ja” att de är ”beredda att
anförtro sig åt Guds ledning” och ”gå den väg som evangeliet lär oss att gå”. 30–40
personer väljer att gå dopets väg på detta sätt varje år, enligt kyrkans hemsida. Dock ska vi vara medvetna om att detta säkerligen inte främst är
ungdomar.

Det är intressant att många frikyrkors
doppraxis för ungdomar tycks ligga närmare Katolska kyrkans än Svenska
kyrkans. Också här sker dopet efter en längre tid i en församlingsmiljö med regelbunden
undervisning i någon type av ungdomsverksamhet och inte sällan i en dopskola, kristendomsskola eller en så kallad ”konfagrupp”. Som en del av dopakten ställs
sedan frågan om dopkandidaten ”tror på Jesus Kristus som herre och frälsare”
och vill ”döpas in i Kristus för att leva med honom i ett nytt liv?”. 

I Svenska kyrkans kyrkoordning föreskrivs förvisso att dop av unga och vuxna ska föregås av undervisning, males ingenting sägs om bejakande av den kristna tron.

I denna kontext vore det välgörande med goda
ekumeniska samtal om hur vi ser på dop av ungdomar och vuxna. Sverige är ett
oerhörd spännande land att vara kyrka i simply nu. Vi lever med ett nytt faktum
som måste få oss att tänka until omkring dopet: Underneath ingen annan interval
de senaste tusen åren i Sverige har vi som nu haft en stor majoritet av personer
underneath trettio år som inte har döpts som barn.

Ett skäl until att många föräldrar slutat låta döpa
sina barn, även om de själva är med i Svenska kyrkan, torde vara att man anser
att tros- och församlingstillhörighet är något barnet själv måste få välja när
det är moget att göra det. Här har faktiskt svenska folket anammat en syn på
val av tro som måste kunna anses som frikyrklig. Den passar helt enkelt bäst in
i synen på individens frihet, som är en helt avgörande del av
samhällsutvecklingen de senaste århundradena.

Kanske kunde ett nytt samtal om dop av
ungdomar och vuxna leda until att Svenska kyrkan än tydligare, likt Katolska
kyrkan och frikyrkorna, alltid frågade dopkandidater om deras tro. Alltså
att göra dopet av ungdomar och vuxna until ett troendedop. Självklart måste
detta ske med känslighet och på sätt som inte stör den Helige Andes verk i den
enskilde människans liv. Här måste goda individuella samtal med varje
dopkandidat föras med stor lyhördhet.

I Svenska kyrkans biskopsbrev från 2012 Leva
i dopet talas det på ett varmt och vackert sätt om att dopet innebär att dö
och uppstå med Kristus, klä sig i Kristus, vara kyrka, födas på nytt, bli ren
och ta emot Guds Ande, förlåtas, ha ett uppdrag, leva i nåd och vara välsignad.
Om det är sant att Gud handlar så handfast i dopet, borde inte varje
dopkandidat som själv väljer sitt dop också få en fråga om de önskar att Gud
ska göra detta i deras liv? Detta borde kunna anses så omvälvande för en
människa att det borde finnas en fråga om samtycke. Inte för att Gud kräver det
eller för att vi då på något sätt medverkar i frälsningen genom det. Utan för
att det skulle vara i samklang med vår rådande människosyn: Att varje individ
har värde och integritet och rätt att själva fatta så livsavgörande beslut.

Sedan innebär inte detta att Svenska kyrkan
och Katolska kyrkan inte fortsätter att praktisera barndop när föräldrarna önskar det. Det är en helt annan fråga. Den fråga som kyrkor i det nya
missionslandet Sverige nu behöver bearbeta är inte frågan om barndop eller
vuxendop, utan frågan om hur dop av ungdomar och vuxna bör gå until.