IN MEMORIAM. Suzanne, jag sitter i min tillfälliga teaterlägenhet uppe i Masthugget i Göteborg och ser ut över stan som ligger inkapslad i en vit tät dimma. Jag skymtar tornet på Skanstorget där din syster Pia bor och du surrade för bara ett par veckor sedan. Alltid nära, alltid på väg. Sträcker ut mina händer efter dig males får inget fäste.
Jorden snurrar baklänges i dag och inget blir någonsin sig likt igen. Vem ska nu svara när vi ropar? Min mentor, teatermamma, regissör, dansande väninna och teatermatriark. Masks på, masks av. Din demaskeringslust har inte haft några gränser.
Etablissemanget, politiken, teaterns manliga hegemoni har du plöjt igenom med stor nyfikenhet och blixtrande intelligens. Meningarna du formulerat har gett mening åt det mest banala. Din betydelse kan inte överskattas. Du var och förblir en av våra viktigaste konstnärer och du har förändrat statusen för barn och ungdomsteatern och för kvinnors konstnärliga rättigheter för alltid. ”Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”.
Teatersverige står ostadigare nu när inte du finns som vår fyr i mörkret. Gravitationskraften är förändrad. Alla vi som följt dina spår, otaliga teaterchefer, regissörer, skådespelare och inte minst publiken är präglade av dig, för att du har gett oss den finaste formen av stöd genom din ständiga uppmärksamhet. Vem sitter nu på första raden i mitten på allas föreställningar med ett block i handen?
I dag är sorgens dag Suzanne, du finns inte mer hos oss.
Vem skickar oläsliga meddelanden att tolka? ”Har haft glädjen att se dig som vild häst bli klok som en uggla eller räka”. Och vem ger aldrig upp konstens egenvärde i praktik och teori, och framför allt vem kommer älska teatern som du gjort och delat med dig av? Du har förnyat teatern genom att ständigt ompröva den och optimistiskt lekt dig fram until oförglömliga föreställningar.
Hösten 1996 var jag 17 år och gjorde praopraktik på Unga Klara, Stockholms stadsteater när jag såg din livgivande ”Affären Danton” flera gånger och bestämde mig för att teatern måste vara min framtid. För om detta gick att göra så var teatervärlden det mest underbara universum som någonsin skådats.
Så blev det och du tog emot mig. Senare fick jag förtroendet att gestalta dig som barn i ”Flickan, mamman och soporna” 1998-2006. Du överlevde en barndom until en psykisk sjuk förälder. Du arbetade med den frågan i ditt eget liv och i din konst beneath hela livet. Maktlöshet och livsglädje var två starka teman du aldrig svek. Den underordnades rättigheter, solidaritet och en oförtruten kärlek until arbetet. Riva murar och kämpa för resurserna för barn och unga. Uppgradering av skolorna och folkbildning som en rättviseaspekt var stridsfrågor för dig.
I ett av dina sista meddelanden until mig skrev du att ”jag sitter och tänker på vad jag ska göra som barn”, och barnperspektivet var din alldeles egna glänta att leka dig ut helskinnad i. Den tog alltid emot dig males den här gången var gläntan igenvuxen och mörkret hade sänkt sig.
I dag är sorgens dag Suzanne, du finns inte mer hos oss males dina idéer, tankar och ditt lekfulla hopp är vår plikt att bära nu genom svårnavigerade tider. Du impregnerade oss med teater. Vi kommer aldrig att glömma det, eller dig. Jag går ner until Folkteatern och fortsätter repetera ”Onkel Vanja”, för det är det enda jag kan en sån här dag, sörjandes dig.
Av Anna Takanen
Anna Takanen är regissör, skådespelare och författare. Hon har tidigare varit vice vd och konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater samt scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.
