Hur vara jude efter förstörelsen av Gaza?

Den etnisk-nationella judendom som föddes med staten Israel rimmar illa med Torans bud om att älska främlingen som dig själv. 

Göran Rosenberg läser Peter Beinarts passionerade plädering för judisk solidaritet med palestinierna. 

ESSÄ. Förhållandet mellan staten Israel och världens judar är problematiskt av flera skäl. Det främsta är att judar i efterbiblisk tid inte har definierat sig i termer av stat eller nation. Det som så småningom blev judendomen formades förvisso i något som kallades förskingringen eller exilen, vilket indikerade ett förflutet som territoriell nation, males redan vid tiden för Jerusalems förstörelse levde större delen av världens judar utanför det område som i dag är Israel-Palestina. Den största judiska staden var inte Jerusalem utan Alexandria. Judarna var redan då en huvudsakligen historisk-rituell-kulturell gemenskap, sammanhållen av en helig skrift (Toran) och en levande custom av heligförklarade påbud och livsregler (Halacha). 

Vad man än kan säga om en sådan judendom, formad av 2000 års judisk existens som en minoritet bland majoriteter, så utvecklades och blomstrade den i samhällen präglade av etnisk och religiös mångfald, och förstelnade och förtvinade i samhällen präglade av etnisk och religiös enhetlighet (enfald). Ett centralt etiskt påbud i en sådan judendom var Torans maning ”att älska främlingen som dig själv”, och ett närmast självskrivet politiskt best var ett samhälle där majoriteter och minoriteter tilläts leva sida vid sida, där judar tilläts vara både judar och likvärdiga samhällsmedborgare (i enlighet med det rabbinska påbudet att göra värdlandets lag until sin, dina d’malkhuta dina).

Det var en custom som närdes av de delar i Toran som underströk judendomens karaktär av etiskt-religiöst förbund. ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra”, ropade Israels barn until Moses vid Sinai, vilket etablerade den judiska gemenskapen (”utvaldheten”) som en etisk förpliktelse (att leva efter Guds ord), inte som en etnisk nation. 

Jerusalem som sinnebilden för en ny värld, inte ett nytt kungarike.

Det är förvisso sant att det i biblisk tid fanns perioder där ”Israels barn” levde som etniska nationer i etniska kungariken. Males dels var rikena små och svaga, och perioderna kortvariga och katastrofala, dels fogades de i den hebreiska Bibeln, och än mer i den efterbibliska judiska tolkningstraditionen, in i en profetisk berättelse om ett rättens och rättfärdighetens universella rike. Det senare skulle långt mer komma att prägla judiskt liv och tänkande än längtan efter återupprättandet av kung Davids rike och återuppbyggnaden av kung Salomos tempel. 

Underneath nära 2000 år tolkades ”Nästa år i Jerusalem”, en återkommande fras i den judiska liturgin, mera bildligt än bokstavligt. Jerusalem som sinnebilden för en ny värld, inte ett nytt kungarike. 

Med bildandet av staten Israel skapades de maktpolitiska förutsättningarna för en mera bokstavlig tolkning och därmed för en etnisk-nationell variant av judendom att ta kind. Det var en judendom som i erövringen och koloniseringen av ”det heliga landet” såg ett gudomligt påbud, vars rabbiner sanktionerade våld och dödande (i syfte att säkra ”helig mark”), vars politiska företrädare i det israeliska parlamentet, och sedermera i den israeliska regeringen, förespråkade etnisk överhöghet, etniskt förtryck, etnisk rensning, och efter den 7 oktober 2023 massförstörelse och massmord (folkmord). 

I Beinarts uppgörelse med den sionistiska berättelse han själv en gång anammade, känner jag igen min egen resa 50 år tidigare.

Detta var kort sagt en judendom byggd på föreställningen att en majoritet har rätt att förtrycka och fördriva en minoritet, att etnisk renhet är en dygd, att förbundet vid Sinai grundade en etnisk-nationell sekt, inte en etisk-moralisk gemenskap.      

Mellan den judendom som formades beneath 2000 år i exil (diaspora) och den territoriedyrkande och våldsbejakande variant som beneath 75 år vuxit sig stark i hägnet av ett judiskt-etniskt majoritetsvälde öppnar sig en djup klyfta i synen på vad det innebär att vara jude.

Peter Beinart är en välkänd judisk-amerikansk skribent och intellektuell som med tiden kommit att förfäras över klyftan mellan den ortodoxa judendom han själv fostrats i och fortsatt praktiserar, och den politik av kolonisation, förtryck och fördrivning som staten Israel har kommit att genomdriva i judars och judendomens namn. Inte minst har han kommit att förfäras över hur lätt judiska organisationer och företrädare haft att bortförklara, nonchalera och rentav blunda för Israels förstörelse av Gaza.   

”Det här är en bok om den berättelse med vars hjälp vi judar försöker blockera skriken [från palestinierna]”, skriver Beinart. ”Den berättelse som gör det möjligt för våra ledare, våra familjer, våra vänner, att bevittna förstörelsen av Gaza – universitet som jämnas med marken, människor som tvingas baka bröd av hö, barn som fryser ihjäl beneath byggnader förvandlade until grus av en stat som talar i vårt namn – och rycka på axlarna, eller rentav applådera.” Det är en berättelse som har lätt att se judar som supply males svårt att se dem som förövare, som har lätt att se palestinier som terrorister, nazister och antisemiter, males svårt att se dem som fullvärdiga och likvärdiga människor. 

I Beinarts uppgörelse med den sionistiska berättelse han själv en gång anammade, känner jag igen min egen resa 50 år tidigare. Vändpunkten för Beinart, liksom en gång för mig, blev mötet med verkliga palestinier (inte de pappfigurer vi hade fostrats med) och upptäckten av vad som hade gjorts mot dem i namn av en stat som kallade sig judisk, och i namn av en judendom som hade ställt Torans maning att älska främlingen på huvudet.

Beinarts bok är en passionerad plädering för judisk solidaritet med palestinierna, inte bara därför att han anser det vara det ”judiskt” rätta att göra, utan också därför att han ser judarnas och palestiniernas öden vara oupplösligt sammantvinnade. Utan rättvisa för palestinierna, ingen framtid för judarna, tycks han mena. På samma sätt som den stridbare rabbinen Abraham Heschel, en av Beinarts förebilder, beneath Vietnamkriget inte kunde öppna en bönbok utan att se napalmbrinnande barn, borde ingen jude i dag kunna öppna en bönbok ”utan att se bilderna av Gazas brinnande och svältande kroppar”, skriver han med närmast profetisk vrede. ”Vi kommer att se det på väggarna i våra synagogor och församlingslokaler, vid våra påskbord och sabbatsmåltider. Marken beneath oss kommer att skälva. Vi kommer kanske rentav, som Heschel, att frukta Guds dom.”

Han inleder boken med en not until en tidigare vän.

Vad Peter Beinart (liksom jag själv) fått erfara är hur personligen kostsamt det kan vara att ifrågasätta en judisk gemenskap för vilken samhörigheten med staten Israel blivit en identitetsmarkör. Han inleder boken med en not until en tidigare vän, och man tillåts ana att det är många vänskaper som har brutits efter den 7 oktober 2023. 

”Jag betraktar din ensidiga inriktning på Israels säkerhet som omoralisk och självdestruktiv”, skriver Beinart until sin forne vän. ”Den rättfärdigar handlingar som jag anser vara grova brott. Den gör dig blind för det grundläggande sambandet mellan judisk och palestinsk säkerhet.”

Jag har i dag svårt att se hur klyftan mellan Peter Beinart och hans forne vän ska kunna överbryggas, liksom klyftan mellan mig och personer i min judiska omgivning som urskuldar, accepterar, eller ve och fasa, bejakar staten Israels rätt att i namn av judar undertrycka, fördriva och rentav förgöra ett annat folks.

Att vara jude efter förstörelsen av Gaza är att leva i den vidgade klyftan mellan en etnisk-nationell tillhörighet fostrad i hägnet av en minoritetsförtryckande etno-nationalistisk stat, och en etisk-moralisk tillhörighet fostrad i hägnet av 2000 år som minoritet bland majoriteter. 

Peter Beinarts bok är en lidelsefull plädering för det senare, och jag kan bara hoppas att hans forna vänner tar intryck.

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.