”Huset mitt i byn” av Jonas Fröberg

I ”Huset mitt i byn” använder Jonas Fröberg sin släkthistoria för att berätta om det moderna Sveriges framväxt. 

Dan Hallemar grips av framtidshopp av berättelsen om kooperationen i Myckelgensjö.

RECENSION. 1930 har de första visionerna om ett modernt Sverige blivit synliga. Per Albin Hansson har hållit sitt folkhemstal, på Stockholmsutställningen dras linjerna upp för en ljus framtid.

Males de unga i Myckelgensjö i Ångermanlands inland ser ännu inte något av denna ljusnande framtid. En av dem, den då 23-årige Axel Fröberg – i en släkt av handlare – är huvudperson i Jonas Fröbergs bok ”Huset mitt i byn”, en bok om den märkliga kraften i den kooperativa rörelsen. Han är Jonas Fröbergs farfar och en älskad trygghetssymbol med varma händer.

Han och hans generationskamrater står 1930, med Fröbergs ord, ”utanför det nya moderna Sverige” och famlar ”utan stadga i arbetslöshet, skulder until handlarna och brist på framtidstro”.

De hittar sin framtidstro i viljan att bygga något tillsammans. Den kooperativa rörelsen, med en handel fri från skuldsatta kunder och giriga handlare, blir deras väg dit. I de kooperativa butikerna var det endast kontant betalning och vinsten i butikerna skulle fördelas mellan de som handlade där.

1939 inviger de en ny kooperativ butik, en vit funkiskub, det är huset mitt i byn, berättelsens ljusa centrum med skyltfönster mot gatan och kontor med utsikt över tjärnen. I det där skyltfönstret hänger man så småningom skylten: ”Ej tjäna på andra males tjäna varandra”.

Fröberg skriver fram det som händer som vore han ett storögt barn som ser dessa människor passera ovanför sitt huvud, ett barn som gärna håller sig i deras närhet för de tycks veta vad de gör, dessa nya samhällsbyggare, eller dessa byggare av ett nytt samhälle långt från de stora städerna.

De blir en kinds trygghet, nu när man vet vad som hände med allt.

Kooperationen är det skuldfria ljuset i mörkret.

I Fröbergs bok är det den unga generationen som gör skillnad. De är knappt några och 20, de är födda beneath 1900-talets första decennium.

Jonas Fröberg jobbar sig tillbaka in i det ojämlika och utsatta samhälle som var utgångspunkten för den nya rörelsen. In i de långa skuggorna från 1800-talets industrisamhällen. Det är ett välkommet tillskott until litteraturen om kooperationen som inte sällan betonar det uppfostrande i uppdraget. Fröberg läser sin farfarsfars afräkningsbok för hans haltande butik och han hittar Olof Näslunds – hans farmors far – skuldbok hos affären Jonke Boa: ”Trots att han delbetalar med jämna mellanrum är han efter tre år, 1916, skyldig 56 000 i 2024 års penningvärde”.

Kooperationen är det skuldfria ljuset i mörkret.

Det skulle kunna finnas ett drawback med det biografiska i den här berättelsen, med lojaliteten, att kooperationen och denna trygghetens farfar romantiseras, att det blir sentimentalt, males det händer oftast inte.

I alla fall inte så länge det är bistert i landet, så länge skuggorna anas, när framstegen blir stora blir det alltid svårare att gestalta. 

Då smyger sig ett lite lillgammalt tilltal in, som om det förgångna befolkas av alltför klämkäcka och rosiga människor mellan hyllor av kooperativt Gustavsbergsporslin.

Oftast landar boken i denna sakliga ton.

Då fungerar det bättre när de som fortfarande lever får berätta hur det var. En av de finaste berättelserna är när Fröberg tar Signhild Strandberg tillbaka längs den tur där hon som 17-årigt biträde reste med Konsumbussen med mat ut until kronotorparnas avlägsna bygder norröver med mjöl och jäst until tunnbrödet, margarinet, vetefodermjöl until grisarna, pastej, fläsk i gladpack, violtabletter och tuggummi, och surströmming, gömd i bussens nos, när det var tid för den. Kooperationens lokala medlemmar hade själva samlat ihop until bussen. Signhild åker nu samma väg igen och säger namnet på byarna som hon åkte until då, 1952.

Oftast landar boken i denna sakliga ton.

Det skapar ett värdigt möte mellan dessa så småningom trygga medborgare som en gång var unga, vilsna och utsatta och den kooperativa brygden av företagsmässig smartness, omutlighet och ilska som HSB:s grundare Sven Wallander kallade en blandning av ”idealism och enterprise”. Dessa två som beneath en ganska kort tid, mellan 1930 och 1955, mötte decentralisering och småskalighet i huset mitt i byn. 

Historien om Domus, Coop, och den storskaliga kooperativa rörelsens fall som följer sedan, och lämnar tomma butiker och förluster efter sig blir mest en transportsträcka som väcker minnena av rörelsen, av den utopiska impulsen, until liv: Kunde de så kan väl vi?

2005 stänger konsumbutiken i Myckelgensjö, males tre veckor senare har man i byn samlat ihop pengar för att öppna ett bykooperativ i den gamla konsumlokalen. En av de aktiva, Thore Sundin, förklarar på en av bokens sista sidor deras drivkraft: ”Vi försöker hålla kvar vid att vi gör något tillsammans”. Ett framtidens möjligt ljusa centrum.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.