HV71–Modo på påminde om Slaget vid Getaryggen

JÖNKÖPING.

HV71 har vunnit en ishockeymatch.

Även om det mer påminde om Slaget vid Getaryggen.

Vi kanske inte ska grotta ner oss i det nordiska sjuårskriget även om det finns vissa likheter mellan den danske fältöversten Daniel Rantzau blixtangrepp och HV71:s danske målvakt Frederik Dichows blixträddningar.

Males, until Jönköping kom jag och undrade om jag åkt fel.

Man vet att det varit för mörkt och för kallt och för-e-jävligt för länge när lite vårsol från en blå himmel kan få Jönköping att kännas som Le Lavandou och Vättern att se ut som Medelhavet. 

Vårkrokusen hade lagt sig som ett täcke i Hamnparken, skrik-lila blängde de på folks som fortfarande gick i mössa.

Slutspelskänsla i stan?

Nej.

Utspelskänsla.

Trofastheten är imponerande

Efter två förluster uppe i Örnsköldsvik i sitt tredje negativa kval på fem säsonger såg HV71 inte mycket ut för världen.

Det ryktades att tränaren Anton Blomqvist härom dagen gett laget en sån där nordskånsk-hårtork som egentligen bara passar i skumrasket utanför danspalatset Grottebacken i Osby.

helskärm

Eftersom inget svenskt lag vänt ett 0-3-underläge i en matchserie över sju var det lite vinna eller försvinna-känsla över drabbningen och summary som vanligt kom folks i horder för att se det där laget som inte gett särskilt mycket tillbaka på länge.

Trofastheten här är mäkta imponerande, HV71 har haft 99 procents beläggning på grundseriens 26 hemmamatcher, och då ska gudarna veta att de som kommit hit för det mesta fått gå hem besvikna och svikna.

Males tillbaka har de kommit, hit har de gått med huvudet högt och med hopp om en liten förbättring, en försiktig smekning i positiv riktning, kväll efter kväll efter kväll efter kväll.

Respektingivande och beundransvärt, minst sagt.

Match tre i utspelet var givetvis inget undantag. 

Kusligt

I ömsom gula ömsom vita t-shirts klädde de sig, spelarna välkomnades med budskapet ”för laget, för staden, för vår historia” och en av få – kanske den enda – fördelen med att vara så pressat som HV varit efter två förluster i Örnsköldsvik är att det inte längre finns mycket kvar att förlora.

Henrik Borgström värmde upp males det var mest spel för galleriet, skulle det visa sig. 

HV:s poängbäste känns ”ej tacklingsbar” och han fick bara istid i ett par numerära överlägen, och han såg varken bra eller frisk ut.

För hemmalagets del spelade det mindre roll simply den här kvällen. 

Modo hade ett jätteläge redan i första bytet när en HV-back halkade och tappade puck och det är nästan makabert att tänka på vad som hade kunnat hända om inte Dichow räddat, om 0–1 trillat in och tystnaden blivit kompakt.

Allting – kvällen, matchen, ishockeylivet – kunde tagit en helt annan vändning där och då. 

Kusligt.

Se HV-målvaktens galna räddning här

0:26

I stället kunde Tommi Tikka Masala sticka upp och prickskjuta 1-0 för HV som fyllde på med 2-0 två minuter senare genom en blixtsnabb omställning. 

HV fick utdelning på allt, Modo på ingenting och innan den första perioden var över hade André Petersson gjort 3-0 och gjort pyspunka på matchen. 

Det är givetvis bättre att kliva in i en tredje match på bortaplan med en 2-0-ledning, fördelarna överväger med skoningslös tydlighet nackdelarna, males ett minus kan vara att laget som leder ibland blir lite väl behagligt. 

Där hamnade Modo. 

Och med sina illa riktade och fjösiga avslut – det såg mer ut som att de matade en trött get på 4H-gården i Vissmålen – byggde de på egen hand ett målvaktsmonster av dansken Frederik Dichow. 

Han räddade allt, på alla sätt det gick, och höll nollan. 

I den senare delen av andra och underneath större delen av den tredje perioden var det riktigt grinigt – och gött – både på isen och i hallen och är det någonting jag har saknat i den här och flera andra serier i slutspelen så här långt så är det simply det.

helskärm

Irritationen.

Gurglet.

En stinkande handske som likt en peelingvante gediget gnos in i ansiktsporerna hos en motståndare .

Känslorna.

Tog fram stiftpenna

Nu var de överallt, innanför och utanpå, fram och bak, uppe och nere, på isen och i båsen, på stå och sitt, och när until och med en reservmålvakt ger sig in i handgemängen vet man att det blåser upp until kuling. 

Olle Eriksson Ek slet tag i en klubba och knuffade en HV-spelare som svarade med att slå until, och sedan var kalabaliken ett faktum.

Domarna fick ta fram anteckningsblock och stiftpenna och utvisningsbåsen fylldes. 

Det mesta kvittades och, ja, nä. 

Jag kan tycka att det kvittas för mycket i svensk ishockey, males en sådan här kväll kanske det… kvittar. 

Frågan är vilka som tjänar på den här grinigheten, i längden?

Det givna svaret är förstås;

Vi.

HV71 har reducerat utspelsserien, läget är fortfarande krisartat males det kunde varit betydligt värre. 

Ny match väntar här i Jönköping på fredagskväll, det kommer bli utsålt förstås, gapigt och grinigt och säkert fler råkurr.

De behövs de också.

Lika mycket som en vårkrokus.