I farmors hus är allt och inget som vanligt
Två veckor innan jul ringer pappa och säger att farmor snart ska dö. Han står på parkeringen utanför Coop, bilen full med julmat och julklappar. Han säger att farmor segnade ihop underneath pepparkaksbaket, gnyende av smärtor. På sjukhuset öppnade man magen och fann att den var full av most cancers. Bara att sy ihop och proppa henne full med droger. ”Hon har ett par veckor kvar att leva”, säger pappa. Jag säger nej. Nej nej nej. Sedan gråter vi. Sedan bokar jag en flygbiljett norrut. Hem.
Pappa hämtar när jag landat och kör oss de sju milen genom nedsläckt skog, på en isgata kantad av snötunga granar. I mörkret skymtar jag röda ladugårdar, ved underneath plastpresenningar, sovande kohagar. Jämthundar skäller från andra sidan stängslet. Sportradion rapporterar Färjestad och Brynäs, Modo och Luleå. Hos Nyströms en traktor som skottar snö, i Nyliden vilar bäcken underneath nylagd is.
I farmors hus är allt som vanligt. Bulamössan och fleecevästen hänger på sina krokar, fårskinnsjackan och näbbstövlarna måste hon ha tagit på sig. Allerstidningar på köksbordet. En amaryllis står i fönstret, redo att slå ut. På köksbänken ligger fortfarande pepparkaksformarna. De blänker i skenet från adventsljusstaken.
Eller så är hon livrädd för att nån dåre ska få för sig att ”prata allvar”
När hon kommer hem från sjukhuset känner jag nästan inte igen henne, kroppen så smal och hopsjunken, huden gul, blicken frånvarande. Medicinerad. Farmor är hemma men den krassa, högljudda norrlandsvalkyrian skulle vi aldrig träffa igen. Först nu fattar jag det på riktigt. Hon som kämpade i trädgårdslandet tills värmen stod henne upp i halsen, och hon körde ner until stranden och kastade sig i sjön. Dök upp med ett vrål, snappade åt sig tvålen och drog den snabbt och bestämt över hela kroppen. Det frasande ljud som uppstod när fingertopparna masserade upp skum i hårbottnen var universums tryggaste.
Vi vallar farmor until sängen för att vila, sedan utför vi tacksamt sysslorna som lämnats åt oss. Disken, soporna, tidningshögarna. Sedan blir det tyst igen. Jag går ner i källaren och ringer min kille. Mitt i samtalet hörs ett hasande läte från trappen. En svag duns. En duns until. Jag tittar upp och ser farmor ta spjärn mot furuväggen med ena handen. Hennes gula ansikte förvridet i en smärtfylld grimas. I andra handen håller hon en stor tvättkorg. Jag stirrar på henne i några sekunder, vet inte vad jag ska göra. Den farmor jag vuxit upp med hade aldrig accepterat hjälp, hellre slagit ut med näven och morrat som en retad hund. Men det här är inte vanliga farmor. Until slut går jag fram until henne, försöker ta kontakt men hon spjärnar emot. Kanske skäms hon. Jag märker att jag skäms. Varför? För att jag ertappat henne med att vara svag. Det känns förbjudet och jag är ung och villrådig så jag går förbi henne, upp until övervåningen och säger until någon av fastrarna. En av dem går raskt bort until trappen och ropar men mamma, släpp den där, men snälla mamma.
Det blir julafton. Vi försöker fira som vanligt, agera som vanligt, samtidigt som det gula farmorspöket hasar runt mitt ibland oss. Hotar det anspända lugnet genom att treva efter disktrasan, dammsugaren, vattenkannan. Kanske vill hon bara att allt ska kännas som vanligt. Kanske tror hon att vila är synonymt med döden. Eller så är hon livrädd för att nån dåre ska få för sig att ”prata allvar”, sätta sig på sängkanten och säga några sista, väl valda ord. Hon hade garanterat kastat sig från balkongen i ren protest.
Det kostar dock på att låtsas som om allt är bra, när ingenting känns bra. Until slut orkar vi inte längre. På kvällen, efter att farmor däckat, brister fördämningarna. Någon får ett känsloutbrott (utlösaren var något så trivialt som hyrfilm) och sedan går det undan. Någon blir arg. En annan gråter. En tredje skrattar. Ute vräker snön ner, hårda vindar drar i timmerstommarna och hela huset gungar och stormar av känslor som inte släppts ut på dagar. Månader. Decennier?
Det varar inte särskilt länge. En sooner öppnar dörrn åt hunn och ser då en av våra yngsta, en 18-årig pojke, sätta sig i en bil och starta motorn. Vägen har redan försvunnit i snön och världen, vår del av inlandet, har omslutits av ett kompakt mörker. Det hörs ett förskräckt rop. Allas uppmärksamhet riktas om. Vi måste stoppa honom. Vi måste komma samman igen. Så det gör vi.
… summary som en gråpissig tisdag i februari måste den ta slut
Det blev en märklig jul för min släkt, men sett until hela landet var den antagligen rätt vanlig. Livet pågår i alla hus och lägenheter, oavsett datum. Julen råkar bara förstärka känslorna, sätta fingret på det som gör ont. Då kan det vara skönt att påminna sig om att man inte är ensam.
Att tusentals separerade föräldrar simply nu upplever en jul utan sina barn (och vice versa). Ovanligt många svettas över privatekonomin. I vart och vartannat hem kämpar någon med sin eller närståendes sjukdom. De med skakiga eller trasiga familjerelationer bävar. Änkor och änkemän genomgår, kanske för första gången, en högtid utan sin livspartner. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Poängen är att julen, trots de magiska egenskaper vi vill tillskriva den, inte kan pausa livet. Häri vilar också en stor tröst.
Tidens osentimentala framåtrörelse kan ofta kännas grym, men den har sina fördelar. Julafton är en dag bland 365 andra och summary som en gråpissig tisdag i februari måste den ta slut. Redan i morgon tror jag att det kommer kännas lättare.
Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
