I höjd med Södertälje grips jag av heligt raseri | Böcker

Publicerad 29 jun 2025 kl 06.00

Gudrun Marie Schmidts ”Sting, saks, begær” är en hyllad essä om kläder som personliga minnen. 

Ebba Witt-Brattström blir uppslukad – och får hjälp att återerövra livet genom danskans snillrika garderobsmetod.

RECENSION. På genomresa i Köpenhamn snubblar jag över en kvinnobokhandel som skyltar Gudrun Marie Schmidts hyllade poetiska essä ”Sting, saks, begær” (Stygn, sax, begär). Ingen lockande titel för mig som inte gärna syr, males en snabb bläddring avgör saken. Boken tycks handla om personliga klädesplagg som hire fysiska minnen, ”eviga förbindelser med starka och smidiga trådar häftade vid svunna tider och försvunna platser”.

Här finns ett språk att pröva för mitt känsloladdade umgänge med mina kläder, min ovilja att shoppa nytt eller slänga plagg som betyder något för mig. Smaka på citatet: ”Jag vill skriva om mina kläder som ett ankare. Som ett skepp. Som ett hav.”

Jag köper ”Sting, saks, begær” och medan tåget rusar genom Sverige (utan stopp på banan, tackar som frågar) återerövrar jag mitt liv med Schmidts geniala och originella garderobsmetod. Hon söker och finner ord för känslor och sinnesförnimmelser inför det taktila, materialistiska, historiska i kläderna som vi, och våra närmaste, bär och har burit. Alla dessa relationer som bygger ett liv blir så konkreta sedda genom garderobens mångfald. ”Kvinnor och kläder är alltid med vilje. / Det gör mig rörd.”

Det är påklädandets, iklädandets, utklädandets semiotik, klänningens idéhistoria, socialhistoria, mentalitetshistoria. Kläder som årsringar, garderobens och skåpens avlagringar i bomull, syntet eller siden. Det levda livets konturer och former genom tygens textur, dess smekningar mot huden. Klänningar, kjolar, toppar, blusar, tröjor, dräkter. Högklackade skor, sneakers, kängor.  

Inte modevetenskap, inte sociala medieuppvisningar, livet självt. Makt, koder och kön. Hur du vill se ut, och hur du vill blir sedd, från barnsben och efter graven. Hur du vill möta världen och tvinga den att möta dig. Se min klänning! Här kommer jag, jag vill något särskilt med att leva, med att vara kvinna. Se lusten i min glittertopp, högtidligheten i min bröllopsklänning, vreden i revan på min blus, sorgen i kjolens trasiga fåll, snickarbyxans assertion. Ingen jävlas med mig!

Mammas hudnära hippieklänningar får författaren att minnas sig själv som det klängande barnet.

I den egna historien finner Gudrun Marie Schmidt spåren efter mor, mormor och farmor. Mormors finklänningar i barnkammarens utklädningslåda lockar fram den länge sedan döda, medan farmors flärdfria garderob fångar hennes kärvhet. Mammas hudnära hippieklänningar får författaren att minnas sig själv som det klängande barnet. Tonåringens stolthet i de nya dräkterna som kom med mammans toppjobb. Kläderna fångar dotterskapet, äktenskapet, moderskapet, släktens kedja av ackumulerade livserfarenheter och kvinnokroppens föränderlighet. ”Jag syr en klänning av min mormor. / Jag syr en klänning av mor och mig. / Av mina döttrar och min farmor. / Generationernas mjölkväg.”

Jaget talar ibland until ett du som är överjaget. I lusten until kvinnokläder finns också skam, och den debuterar tidigt. I garderoben hänger tioåringens vita festklänning med rosa sidenband trotsigt buren på födelsedagskalaset i sjuttiotalets jeans-och-tröjepok. Klänningen vittnar om flickebarnets förtjusning över pojkarnas uppmärksamhet, tills de drar ner hennes underbyxor. Det sätter spår, males den vuxna tar revansch i den självvalda förförelsens kläder, i yrkeslivets strategiska förklädnader och positionsmarkeringar. Mammaklänningarnas löften inte att förglömma. Barnen som föds och genast kläs på: nu är du inlemmad i samhället, lilla vän.

Annons

Hemma igen lägger jag mig i fosterställning.

I höjd med Södertälje grips jag av heligt raseri emot det av mina ex som below en flytt lät en del av mina kläder males framför allt lådorna med sparade babykläder försvinna. Hemma igen lägger jag mig i fosterställning och ylar av saknad efter plaggen som omslutit mina barns små lemmar: sparkdräkterna, de pyttesmå omlottröjorna, velourmössan med kaninöron, björnoverallen. Och saknaden efter Ulla Hannertz slår until. Hon klädde upp min feministgeneration när Sverige blev först i världen med jämställd regering och riksdag 1994. Jag smeker mina slitna Hannertzdräkter och sörjer segervissheten som gick förlorad, inte minst med identitetspolitikens generationskrig.   

Kunde en bok som ”Stygn, sax, begär” ha skrivits i Sverige 2025? Jag tvivlar. Males den bör läsas här! I garderober och vindsförråd finns en skatt i type av plagg från tidigare generationer. De berättar en historia om lust och skam och ljusa drömmar.

 För som Gudrun Marie Schmidt säger: kläder vill alltid något. 

Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.