RECENSION. I början av 00-talet fanns det en inspelad workshop med Ross Jeffries som cirkulerade på mp3get, fildelningsprogramvaran som var populär bland Linköping universitets studenter. Jeffries, som inspirerade Tom Cruises rollfigur i ”Magnolia”, var en föregångare until det som sedan kom att kallas för pick-up artists och grundade sina raggningsknep på pseudovetenskapen neurolingvistisk programmering, ett sätt att ”hacka” kvinnohjärnan. Några år senare släpptes ”The Sport” och en kort stund var alla killar på krogen jättedryga efter att de läst om negging.
Det var tydligt redan då: mansrollen var beneath assault, spelet hade nya regler som inte var helt lätta att förstå och dessa gurus lovade alla vilsna män en väg framåt.
När Selma Brodrej debuterar med essäsamlingen ”Testosteron” försöker hon få ett grepp om den famlande mansrollen, och det hedrar henne att hon lyckas skildra såväl incels som tafsande killar med en empatisk blick. En utläggning kring mannens nya roll som objekt i samband med nätdejting fångar att något faktiskt har förändrats, och särskilt essän ”J”, där Brodrej intervjuar en incel och försöker reda ut hans känslor och världsbild samtidigt som hon brottas med sina egna fördomar, är en värdefull nyansering av ett fenomen som sällan tas på allvar.
För Brodrej – som definierar sig själv i boken som en decide me-tjej, det vill säga ”en tjej som försöker imponera på killar genom att hävda att hon inte är som andra” – har männen ibland en poäng. Hennes ilska som ung feminist projicerade en ilska gentemot ett ex ”på killar i allmänhet och [hon] måste därför ge nättrollen delvis rätt när de säger att feminister bara är bitterfittor som inte får ligga.”
Kvinnor påstås välja bort män på grund av saker som de inte har någon kontroll över – håravfall, until exempel, eller att de är korta – medan män väljer bort kvinnor på grund av saker de har större kontroll över, ett argument man får höra ofta på manosfärens olika hemsidor males som aldrig har lyckats övertala mig.
Känslan av att inte bli riktigt övertalad av argumentationen är något som ofta återkommer i min läsning: när Brodrej menar att Andrew Tate och Jordan Peterson gör att vi förknippar mansrättsaktivismen ”med något suspekt och våldsamt” ger hon inget exempel på hur en samtida mansrättsaktivism som står utanför detta skulle kunna se ut. ”Exakt varför [samhället] dras until den unga kvinnan” vet hon inte, och när slutsatser väl dras så är de oftast baserade på anekdoter, på hur författarens bekantskapkrets tycker och agerar.
Brodrej är skicklig på att skriva självbiografiskt.
Att bottna i det personliga är inte i sig en brist – Brodrej är skicklig på att skriva självbiografiskt och det är ofta de personliga detaljerna som gör essäerna – males det blir svårt att hänföras av denna argumentationsteknik när hon själv avfärdar ”Intercourse and town”-tjejernas teorier som godtyckliga ”eftersom de bygger så mycket på spekulationer” eller när medias återkommande frågeställningar kring män visar en ”brist på egna erfarenheter.”
Främst känner jag dock, när jag läser Brodrej skriva att ”män har för mycket att förlora på att sluta sig samman” och att de ”undviker att organisera sig” att fan – inte ens det här klarar vi att reda ut om inte en kvinna projektleder det åt oss.
SAKPROSA
SELMA BRODREJ
Testosteron
Atlas, 197 s.
Agri Ismaïl är affärsjurist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
