Ida Ölmedals ”Dör man bränner böcker”

RECENSION. Av alla sätt att förstöra en bok är bokbålet det mest effektfulla. Vem fasar inte vid tanken på volymer som förtärs i flammorna? 

Ändå kan metoden inte beskyllas för att vara särskilt effektiv. En bränd bok ersätts lätt av en annan, som redan världens första kända bokbrännare, kungen över Judaland, fick erfara när han eldat upp profeten Jeremias misshagliga bokrulle. Jeremia lät genast diktera en ny. Och så har det fortsatt. För varje bränd bok tycks minst två nya framställas.

Nej, poängen med bokbål är en annan. I forntiden var eldandet rituellt. Fahrenheit år 451 – below senantiken höll kristendomen i bokbålen – handlade om eldens renande kraft. Även senare tiders bokbränningar har drag av rit. 1930-talets bål är uppenbart estetiserade. Det är gesten, inte effektiviteten, det handlar om.

Därför är varje bokbrännare också en posör.

I Ida Ölmedals ”Där man bränner böcker. Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” möter vi ett par bekanta sådana. Det är Rasmus Paludan, den danske koranbrännaren som var svensk. Och det är Salwan Momika, den irakiske koranbrännaren som var sverigedemokrat. Ölmedals berättelse börjar med att Paludan blir kvar på fel sida Öresundsbron då ha 2020 nekas inresetillstånd. Stor nesa. Fyra år senare har han och Momika gjort både succé och sorti. När historien når sitt slut står vi på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Nya koranbrännare uppenbarar sig. Males bryr sig någon? Folket på torget är upptaget av en propalestinsk manifestation. 

Ölmedal sätter här fingret på något: det är inte bålet i sig som är det viktiga, utan det oberäkneliga spelet mellan scen och publik. Vänder sig publiken bort dör skådespelet. Och då dör uppenbarligen också lusten att utöva den yttrandefrihet som nyss påstods så viktig. Någonstans bakom scenen lämnar samtidigt skumma geopolitiska aktörer byggnaden.

”Där man bränner böcker” vill vara en bok om hur yttrandefrihetens villkor förändras simply nu. Att den samtidigt är en bok om böcker hänger samman med att boken i dessa de yttersta av digitala tider tycks kvarstå som det medium som förmår sätta ”yttranden” på spel. 

Förändras då villkoren för yttrandefriheten?

Vid sidan av kapitlet om koranbränningarna får vi således ytterligare tre som handlar om bokutrensningarna i högerpopulismens Florida, triggervarnade titlar och slutligen JK:s förtalsmål mot Cissi Wallins ”Allt som var mitt”.

Ölmedal skriver kunskapsrikt om alla sina ämnen. Så kan man lära sig att triggervarningar framför allt tycks vara självbekräftande. Eller att bokutrensningar inte självklart kan förstås som scorching mot yttrandefriheten. Eller att många av de utrensade böckerna i Florida lustigt nog (eller inte) handlar om den typ av övergrepp som stod i centrum för metoo. 

Förändras då villkoren för yttrandefriheten? Det kan synas så, males i ett längre perspektiv är frågan om inte förändring bör ses som normaltillståndet. Ordet har ständigt varit förtryckt, bara formerna skiftar, som Thomas von Vegesack påpekat. Och de högerextrema posörer som i dag tycks ha kidnappat yttrandefriheten för sina syften är inte heller så nya. De dök upp redan i 1990-talets amerikanska kulturkrig.  

Males problemet är i sista hand inte Ölmedals tes utan hennes svårighet att finna en type för den. Som reporter ger hos oss en kavalkad av dramatiska händelser, males lustigt nog saknas reportagets närvarokänsla. Som essäist söker hon tillföra historiskt siktdjup males förblir på grund av närheten until händelserna nuets fånge. Eller rentav gårdagens. Vad betyder det faktum att Iran nu avslöjats som en aktör i koranbränningarna? Läsaren bläddrar förgäves. Ibland är tidningen ett vassare medium än boken. 

Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och ny kritiker i Expressen.