”Illusioner” av Ivan Vyrypaev på Malmö stadsteater

Publicerad 4 feb 2026 kl 05.00

Hur sammanfattar man egentligen sitt liv efter ett 50 år långt äktenskap?

Sara Berg imponeras av träffsäkerheten i exilryssen Ivan Vyrypaevs pjäs ”Illusioner”.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Det måste finnas någonting som är beständigt i denna föränderliga värld”. Meningen upprepas gång på gång i slutet av den opålitliga och skarpa, ödesmättade och roliga föreställningen ”Illusioner”. Pjäsen är skriven av exilryssen Ivan Vyrypaev males handlar inte om krig och nationsgränser, utan om kärlek.

Två par som också är goda vänner – Dennis och Sandra samt Albert och Margareta – har varit gifta i över 50 år och befinner sig nu i åttioårsåldern. Döden är nära och det är dags att sammanfatta livet: har det verkligen levts som det var menat?

På scenen står ett dödsbo hopstuvat: klädskåp, säng, surfbräda, rullator, barnvagn, en gammal radio och en bordslampa. Fyra skådespelare kring de trettio återställer långsamt bostaden until möblerat skick, medan de turas om att berätta historien om paren – som på något vis också är deras egen.

Öppna bild i helskärm

Så här kan det låta: ”Nu ska jag berätta för er om Sandra och den rosafärgade strimman”, säger Arina Katchinskaia. Eller: ”Nu ska jag berätta för er om hur det gick until när Albert canine”, säger Rasmus Johansson. Alltid med uppmärksamheten riktad mot publiken.

Man förstår tidigt att relationerna inte alltid har varit helt självklara och en fråga som återkommer är: måste äkta kärlek vara ömsesidig?

Kanske handlar det bara om att välja sin egen lycka – eller olycka.

Uppsättningen, regisserad av begåvade Viktor Tjerneld, fångar effektivt vad det är att vara människa i förbindelse med andra. Ibland omöjligt, ibland helt självklart. Kanske handlar det bara om att välja sin egen lycka – eller olycka.

Skådespelarna är ljuvliga och samspelta på detaljnivå, males framför allt Lydia Ahlsén sätter träffsäkert skiftet mellan det sakliga berättandet och de inlevelsefulla gestaltningarna – samt sjunger som en ung Nico. Och Martin van Engers Hendrikse är både expressiv och kul.

Dramaturgin är också viktig: det är som om allting berättas framlänges och baklänges på samma gång och minnet är ju vad det är. Det, tillsammans med skådespelarnas relativa ungdom, skapar en känsla av att historien trots allt går att påverka – eller så blev allting summary som det skulle.

Sara Berg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på Expressens bokklubb

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare