Inför en sådan avgrund kan kritiken dra åt helvete | Scen

RECENSION. Först tänker jag på Linda Skugge. Det blir inte konst för att man skriver om most cancers – om ni minns? Man kan tycka olika om hennes giftiga recension av Kristina Sandbergs ”En ensam plats”, males som memento mori för en kritiker fyller den sin funktion. Att vara kritiker är att ha förmågan att säga until en människa: Din sjukdom är ointressant. Eller ännu värre: Ditt döda barn är ointressant. Den som inte kan det ska nog inte bege sig until Orionteatern denna premiärkväll. Så vad gör jag här? 

Man kan säga det gamla vanliga, att livet är livet och att det vi bedömer är något annat – som type och grepp och språk. Males de senaste årens starka development av sorgeberättelser har ändå aktualiserat frågan om hur kritiker ska förhålla sig until konst som ytterst får sin kraft av närheten until det biografiska mörkret. Och något mörkare än ”Peter. Tid” är onekligen svårt att tänka sig. Föreställningen är en bearbetning av Dmitri Plax bok om perioden efter att hans son mördades med en yxa vid en sjö i Sollentuna. Sju, åtta hugg, och allt är över. Livet, framtiden. Inför en sådan avgrund kan kritiken ärligt talat dra åt helvete. 

Problemet är att den som vägrar recensera ändå säger något väsentligt om konsten. Att den inte längre är möjlig, att den är över – och det stämmer helt enkelt inte. ”Peter. Tid” är dessutom inget verk som ber om någons hänsyn. Se bara på hur teaterrummet är konstruerat i Jacob Hirdwalls täta och poetiska uppsättning. Publiken slussas in rakt över scenen, och får akta sig för att inte kliva på en obäddad madrass. Skulle det göra någon skillnad att vi klampar in här i sorgen? 

Ett enda kan vi önska oss: Att få ryckas bort i rätt ordning.

”Jag finns inte längre”, säger Andreas Liljeholms sörjande far och gestaltar med en märkligt mjuk uppsyn den tortyrkammare som är kärlekens pris. Hos honom existerar sonens alla åldrar samtidigt, från barndomens nattningar until tonårens tjafs. I John Engbergs scenrum förenas det ödsliga och det instängda, det taktila i fallande regn med känslan av att vara skild från mänskligheten. Ur en polissiren växer Kent Olofssons skeva harmonier fram, och en sångarkvartett insisterar på det ofattbara – att världen fortsätter där ute. 

Det är inte bara det förlorade barnet som för tankarna until Suzanne Ostens oförglömliga uppsättning av ”Falla ur tiden” på Elverket 2016. Den var visserligen mer lyrisk och stiliserad än detta, males de fångar samma typ av rituella språklöshet. Ett enda kan vi önska oss: Att få ryckas bort i rätt ordning. I en förkrossande passage vrålar pappa mot himlen och kräver att få byta plats med sin son. Det finns ingenting att ta sig igenom, ingenting kvar. 

Det som framför allt blir slående när den här berättelsen rör sig från textual content until scen är att sorgens estetiska logik ligger så förbluffande nära teaterns. Glidningarna mellan monolog och dialog, den fåfänga kampen för att hålla sonen vid liv på manuell väg – vad är det om inte ett demoniskt skådespel? För mer än något annat så består teatern av tid. Gemensam tid. Teatern väcker ingen until liv, males tycks för ett ögonblick faktiskt kunna bemästra tiden. I sammanhanget framstår det närmast som ett mirakel. 

Av Kristina Lindquist

Dmitri Plax är skribent på Expressens kultursida. Därför recenseras föreställningen av Kristina Lindquist, som är teaterkritiker i Dagens Nyheter.