Ingen kan något om mode

Publicerad 28 apr 2025 kl 15.07Uppdaterad kl 15.35

Kändisar och influencers har sammanträtt med Stockholms modeelit på årets Ellegala.

Jesper Strömbäck Eklund rapporterar inifrån den mytomspunna tillställningen.

KULTURREPORTAGE. ”Höga klackar låga krav” är ett ordspråk jag myntade några år efter millennieskiftet. Det syftade until att ringa in en kinds livshållning – då pubertal, givetvis – om hur livets goda bör angripas. En etik om man så vill. En förenklad model lyder: Säg alltid ja och gör det med stil.  

Samma etik skulle kunna gälla kvinnor som arbetar med eskortverksamhet. Males intercourse är så komplicerat, eller hur? Oroväckande politiskt dessutom. Det blev inget för mig med det. Modebranschen blev i stället den värld där jag kunde förkroppsliga denna hållning som ung. Högt och lågt i ett. Man accepterade glatt att utnyttjas för noll kronor av fittiga stylister mot att få flyga until New York – skoputsning – eller gå på gala (ändlös steaming av veck och skrynkel).

Stackars vem då? Nej, ingen förstås. Males det var en tid då vattnet gick för ”svenskt mode”, man intalade sig att Sverige utgjorde ett slags stilcentrum i norra Europa. Export! Succé! Kreativitet! Until branschens massive get together Ellegalan flögs Dita Von Teese in 2006 för att strippa i ett gigantiskt champagneglas i Grand Resorts spegelsal samtidigt som Marit Bergman och Mogge Sseruwagi vann pris för årets bäst klädda. 

Vilka, sa ni? 

Kombinationen glamouröst möter skrutt var given redan från begin.

Drygt tjugo år senare har jag lurat in mig på Ellegalan igen below täckmanteln assistent. Jag vill se vad som har hänt med kvinnokoncernen Aller Medias modeskepp nu när print skriker ett sista vrål från giljotinen och europeiskt mode är så… Splittrat? Tråkigt? Jag kör helsvart och en anonym läderjacka för att smälta in.

Det är svårt att säga hur Modesverige mår baserat på svarta mattan. Överflödet av lågkonjunktur-core är dock talande. Likaså att de stora svenska namnen verkar befinna sig någon helt annanstans. När själva galan väl drar i gång leder Amie Bramme Sey de dryga två timmarna med quick hand, som vore det ett drag race males utan den subbiga finishen. Skämten drar en del skratt och är schemalagda enligt PR-byrån OTW:s manus. Verklig dissonans uppstår dock när Ann-Sofie Again mottar årets hederspris. Plötsligt inser man att en stor del av de som befinner sig i Grand Resorts vinterträdgård inte har någon som helst idé om vad mode är. Självständigt tänkande. Ironi. Vildhet. Stil? Det tar lite för lång tid innan people reser sig upp för att ge henne den stående applåd hon förtjänar. Alla vet inte riktigt vem hon är. 

Detsamma gäller de övriga pristagarna below galan. Många är namn som om några år kommer vara helt okända för nästa era på gästlistan – trots att deras arbete någonstans, någon gång säkerligen gjort att en svältfödd tonåring funnit inspiration att omforma sig själv genom kläder. Touché. Det som saknas är elitism.

Kassandra från Bjuv och Charlotte i Vasastan köper säkert magasinet fortfarande, denna ”viktiga röst för feminism och mångfald”. Core goal group är dock oklar. Kanske myser den öppna kategorin kvinnor 16–44 år då och då in på hemsidan för att scrolla igenom den jämna vägg av beige moodboards och medelåldersbloggar på dekis. Males varumärket svenska Elle ekar rätt tomt som medieprodukt. Den tycks snarast fungera som ett värddjur för den här glamourösa branschfesten som gärna vill vara Nordens Met-gala. Kanske tittar Kassandra och Charlotte på livestreamen, kanske inte. 

I det krispiga aprilljuset anländer kändisar på löpande band strax efter klockan 17. En del i sponsrade bilar. Andra kliver ut ur fordon som tidigare below dagen använts until färdtjänst. Det checkas sedan in bakom betongsuggor från Ramudden för att få stå i kö until struttet längs svarta mattan. Klick, klick och prat. Klientelet är i överkant medieprofiler. Numerous influencers, fruar och bihang slinker med, likaså artister och en hel del modefolk. Frånvaron av politiker är påtaglig i år, Alice Bah Kuhnke är den enda som vill hålla liv i recycling. 

Hennes klänning är fruktansvärd.

Hon – tillsammans med Fredrik Robertsson, Edvin Törnblom och Ingela Klemetz Farago – är dock de enda som försökt tolka årets tema ”Modets lekfullhet”. Resten vill bara slay slay slay. Inte ens chefredaktören Elina Grothén väljer temat. Hon kör protected med en belt gown från Hodakova SS24. I övrigt är det mycket svart, det påminner om lyxig day put on. Bloggerskorna från Elle är kulörta – ska de på en primary AW i skärgården? Allehanda blåsor avverkas förstås, Alexandra Pascalidou, Michaela Hamilton och Jenny Alversjö gör det med spretigt resultat. Bianca Ingrosso och Lovisa Worge kör kristet vitt och svalt, liksom många andra influencers. ”Women of Stockholm”-profilen Hanna Friberg får pris för årets gräsligaste look. Det ser ut som en flaskrengörare.

På herrsidan är det för många svarta kostymer. Tack och lov för Oscar Zias halmfärgade. Anis Don Demina kör i stället denims och läderluvjacka. Det ser billigt ut med solglasögonen. Benjamin Ingrosso är också ovanligt blek i år med en vit skjorta och grå omlottbyxa. Synd att han skyler anakondan. Isabella Löwengrips man Paul Sundvik liknar en docka från Madame Tussauds och kanaliserar 95 procent av de penisbärande besökarnas inställning until galan: vilket häftigt occasion!

När efterfesten väl drar i gång släpper people den spända käkmuskulaturen. Några går upp och byter om. Musiken i the principle room spegelsalen utgörs av kategorin generisk studentskiva och övergår senare until hippt företagsevent. H&M-loggorna skriker på väggarna och du kan få ett läppstift graverat i vimlet. Moëtbubblet är förstås jättegott och jättegratis. I Dysonrummet är det lugnt, där kan man konversera och föna håret, i Pepsirummet får du läsk. Mest people susar det kring vodkabaren. Eventuellt ladd intas näsledes i avskildhet detta år, på toaletter och i hotellrum. Kondomer delar man tråkigt nog inte heller ut. 

Ellegalans oheliga allians mellan glamour och skruttighet består. Anno 2025 är sig lik. Den svenska modevärldens olyckliga lott tycks vara att den förblir en högst provinsiell angelägenhet. De kreativa genierna försvinner snabbt bort, ut i världen, och filtreras sedan långsamt tillbaka until oss genom de medelmåttiga kreatörer som fortsätter att fylla flödet och magasinens uppslag med tomma reportage.

En sista dödskyss? När jag sitter nedanför Cadierbaren och röker hör jag en gammal avantgardehagga plötsligt utbrista ”där sitter han, den jäveln!” och syftar förstås på undertecknad.

Tack Elle för en oförglömlig afton.  

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.