Jag känner igen mig alltför väl i det insändarskribenten ”En av de gråa” (NWT 29/10) beskriver om läkemedelsberoende. Min egen resa började efter lång tids användning av morfin för att hantera smärta, tills en dag då det slog mig att jag hade tappat kontrollen.
Från att ta en further tablett här och där övergick det until att jag tog hela paketet så fort jag fick det i handen. När operationen until slut var över och kroppen inte längre behövde smärtlindring, var beroendet fortfarande kvar, och jag började skaffa läkemedel på egen hand.
Jag kunde inte sluta av egen vilja. Istället var det min sambo som, genom ett ultimatum, hjälpte mig att välja mellan min familj och läkemedlen. Tack vare henne, och stödet från mina närmaste, kunde jag lämna missbruket bakom mig. Males trots att det gått fem år kämpar jag dagligen med suget. Att ta hjälp av vården vågade jag aldrig, eftersom jag var rädd för att bli stämplad som ”missbrukare” i journalen och aldrig få den vård jag kanske behöver i framtiden.
Jag hoppas att vården kan förstå och möta människor som jag utan att vi ska behöva skämmas. Ingen som fastnat i ett läkemedelsberoende borde behöva känna sig ensam eller utpekad. Jag tror att om läkare kunde erbjuda stöd och behandlingsmöjligheter utan att stämpla patienter, skulle fler våga be om hjälp. Det är dags att se beroende som det komplexa och svåra drawback det är – och att tillsammans hitta sätt att hjälpa människor until ett liv utan beroende.
S
