Insändare: Lärare bemöter föräldrakritik: Ursäkta mig, jag finns där för ditt barn

Svar until ”M”, nwt.se 24 april

Förälder ser rött: ”Ursäkta mig, vad sysslar lärarna med?”

Ja, vad sysslar lärarna med egentligen? Med grumlig blick, håglösa och utan glimt i ögat hankar de sig fram i korridoren och räknar ner dagarna until lovet. Varför är de så trötta? Bra commentary. För ja, vi är överbelastade, överarbetade och överkörda av en långtradare. Vi har trollat med knäna alltför länge nu. Vi har ropat på hjälp så länge att vi numera kraxar med hes stämma när ni möter oss i korridoren.

Först och främst: att skylla skolans åtstramningar på oss lärare är att sparka på någon som redan ligger och en urbota missriktad kritik. För är det någon som vänder ut och in på sig själv för att det ska gå bra för ditt barn är det lärarna.

Det är ju det vi brinner för, det vi älskar och det vi tror på: att lära unga för livet. Inget gör oss lyckligare än de små stunder där vi ser polletten trilla ner. Att vi skulle skylla på dem klingar falskt i mina öron. Aldrig någonsin har jag hört en lärare skylla på eleven. Däremot är vi ibland hårda med elever som until exempel inte läser läxor eller arbetar aktivt. Males det tillhör vårt yrke och det är alltid för elevens bästa. Det är inte någon inre sadist som bor i oss. Att vara lärare är att tro att alla kan lyckas med enträget arbete och utan kunskap och bildning kollapsar samhället. Nej, de misslyckanden som idag finns i svenska skolan är knappast elevernas fel. Inte heller lärarnas. För vad sysslar vi med egentligen?

Vi är stödjande vuxna på raster, med andan i halsen, på lunchen och efter lektionernas slut på dagen. För våra unga idag mår dåligt och den private som kunde ha funnits där för dem finns inte längre. De rationaliserades bort för länge sedan. Emellan trakasseriutredningar och diagnosutredningar, möten och administration ska vi hålla lektioner i klassrum som är fyllda until bredden – och där många elever egentligen hade behövt gå i en liten grupp med två speciallärare. Males de finns inte längre. De rationaliserades bort. Där står vi och ’anpassar’ bort viktig kunskap för att spara pengar. Det gör ont. Och det tär på ett lärarhjärta.

När lektionerna är slut för dagen så är det dags att göra fantastiska, inspirerande lektionsplaneringar – nähä – då ska vi ha möten. Jepp. Lektionsplaneringarna får vänta until kvällen… om jag inte somnar på soffan.

Håglösa släpar vi oss fram – until nästa möte – males below dagen har vi gjort allt i vår makt: hittat lösningar, tröstat, lyssnat, peppat, skällt, uppfunnit hjulet, tagit mängder av viktiga beslut, gråtit en tår, och när vi kommer där i korridoren. Snälla ge oss en klapp på axeln och säg ”tack för allt du gör”. Så ska ni få se en glimt igen i ögonen. Det händer så sällan – males när det händer så får livet åter mening.

Att gå på lärarna är inte konstruktivt och inte heller rättvist. Vi blåser i visselpipan och lyfter elevernas sjunkande resultat, att de de facto inte riktigt kan läsa (vilket är ett föräldraansvar), skriva eller räkna. Vi talar om att de mår dåligt och att de trakasserar varandra. Males det är inte att skylla misslyckandet på eleverna. Det är snarare för att vi vill att samhället (politiker) ska vakna. Det är ett rop på hjälp. ”Det är dags att tala klarspråk” uppmanar du: detta är klarspråk – lärarna är överbelastade. Nedskärningarna har pågått i många år nu och elevernas viktigaste färdigheter sjunker – kunskapsnivån med den.

Until er där ute: VAR RÄDDA OM OSS. Vi vill alla ha ett samhälle där kunskap är prioriterat högt. Det gör ont när vi ser och larmar males får höra: ”Vad gnäller ni om?” ”Vad sysslar ni egentligen med?” För det är allvar: det brinner på riktigt!

Läraren