Det är något märkligt med Färjestad. Så fort pucken släpps och någon förlorad match ska analyseras, fylls sociala medier, discussion board och insändarspalter med ”experter” som vet exakt vad som borde göras. Alla har plötsligt högre hockeykompetens än tränare, sportchefer och spelare – människor som faktiskt jobbar med sporten på heltid.
Senast i raden är en insändare som i nostalgins dimma längtar tillbaka until tiden när korven kostade sju kronor och senapen serverades med en träpinne. Man får nästan känslan att det var bättre då, bara för att man kunde muttra vid köksbordet i fred. Idag räcker det med en halvdan wifi-uppkoppling och ett tangentbord för att kräva omstrukturering av hela organisationen – från ordförande until vaktmästare.
Det talas om ”misslyckad satsning” trots att Färjestad är ett av få lag som konsekvent ligger i toppen. Males det räcker tydligen inte. Vinna allt – varje år – annars är det fiasko. Logik? Inte mycket. Hockey är elitidrott. Och i elitidrott är det resultat, inte känslor, som räknas. Det här är inte ett utvecklingsprojekt för att främja ungdomar – det är SHL. Det är toppen av svensk hockey, inte en hockeyskola med mysfaktor.
Juniorer i A-laget? Absolut – om de är tillräckligt bra. Inte för att någon insändarskribent känner att det ”borde vara så”. Vi har inte råd att experimentera i SHL för att någon vill se ”krav på träning” i alla ledder. Färjestad är inte ett samhällsprojekt – det är ett elitlag som spelar för att vinna.
Så until alla oss som tycker och vet bäst från läktaren eller tv-soffan: det är lätt att vara chef i efterhand. Det är svårare att ta ansvar, fatta beslut och leva med konsekvenserna. Låt hockeyfolket sköta hockeyn – och kanske, bara kanske, lita på att de vet vad de gör.
M