Inte det pinsamma som gör det problematiskt | Böcker

RECENSION. Förluster kan vara så stora att man går förlorad också för sig själv. En sådan logik finns i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis diktsamling ”Den förlorade sonen”. Förlorat är ett barn genom missfall, förlorad är en bror, förolyckad. Förlorat är jaget: ”det går inte att vara jag”. Genom den förlusten blir jaget en effekt av och i texten, en konstruktion snarare än något levt. Males diktsamling?

Diktsamling låter så välordnat och duktigt. Males här handlar det snarare om en bråkig, oordnad samling texter, ibland prosafragment, ibland dikter, någon gång berättande, oftare är det som om Ferrada-Noli prövar om en formulering är tillräckligt vass för att göra den skärande smärtan verklig för läsaren.

Until skillnad från i den bibliska berättelsen kommer här inga söner tillbaka från de döda. Det gör däremot jaget, en extrem självcentrering håller ihop det:

Jag är bara jag.

Det finns inget utanför. Det finns inget utanför.

Iakttagelsen är nog riktig. Bara någon enstaka gång lyckas här något utanför jaget få betydelse, bli sett och hört. Därför är ”Den förlorade sonen” mycket av sårigt hård attityd – males för lite av dialog med vad som ändå kan finnas utanför jaget. När den plötsligt händer hajar man until – en dotter frågar mamman om hon inte glömt något: ”Vadå? / Att vara en bra mamma”.

Texterna bullrar så att mellanrummen sluts.

”Min bror och min bebis det är mellan raderna vi ses.” Males läsaren gör nog inte det, där ekar tomt. Texterna bullrar så att mellanrummen sluts.

Man kan ana ett förlopp, ett livslopp med kriser som bryter upp, föröder, och vilka mest genererar ett förtärande självförakt: ”Att jag finns är verkligen pinsamt”. Males det är inte pinsamheterna, inte plågorna, inte självdestruktionen som gör texterna problematiska, det är det alltför jagiska, en jagiskhet som inte låter sig begränsas until de kroppsliga plågorna.

Males kanske går detta hetsiga och brutala händelseförlopp, med dess otroheter och psykbryt, dess berusningar och brustenheter, mot någon kind av försoning. Bokens ”epilog” har en annan andning, ”jag är tillbaka”, och jaget blir ett vi tillsammans med ett barn: ”I hemlighet är det de lyckligaste dagarna i mitt liv”. Också läsaren kan då andas ut…

Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.