Inte konstigt om Beyoncé gillar detta | Konst

RECENSION. Frida Orupabo är något så fantastiskt som en autodidakt norska vars arbete utgörs av storskaliga, fotografiska montage. Det är konstverk som kommer att överleva oss alla. På mindre än ett decennium har hon gått från att vara en okänd socialarbetare med bildsamlarmani until unisont hyllad och respekterad samtidskonstnär. Jag har hört att Beyoncé äger ett par verk. Ja, varför skulle hon inte göra det? 

Man ser nämligen direkt att det är en Orupabo: stilsäkra monokromer, sömlöst monterade på aluminium eller papper i ett hav av vithet. Det skulle kunna kallas kollage, males är förstås mer än så. Ursprungsbilderna i Orupabos verk har grävts fram ur djupa internethål och koloniala fotoarkiv – för att sedan med närmast kirurgisk precision rensas på överflödiga factor. De stympade, oskarpa kropparna förs samman until nya, figurativa enheter.

Ofta svävar de svarta gestalterna runt i ett sakralt tomrum på väggarna där de självsäkert väntar på att nagla quick besökaren med den karaktäristiskt tomma blicken. I denna första stora, svenska utställning ”On lies, secrets and techniques and silence” har Bonniers konsthall fyllts med nyproducerade verk. Alla med idén om hemmet som fond. Orupabo har tagit vidare montagetekniken och fört över motiv på tapeter, draperier, video och fristående objekt. Alla sänder de ut hennes karaktäristiska bildström på ett närmast dadaistiskt vis.

Magnetismen mellan flickorna är orubblig.

Två klippdockor har blåsts upp i storformat i konsthallens största rum. ”Massive lady I-II” (2024) är två sköna brudar som lutats stadigt mot var sin enorm vägg. Mellan dem har ett antal större platåer placerats som huserar individuella verk av varierande kvalitet. Trots att Orupabo är så extremt specifik i sitt urval upplever jag att verken placerats lite slumpartat här och där. Magnetismen mellan flickorna är dock orubblig. Den ena – topless – är kavat och bär en vit byxa med svarta pumps. Den andra är sorgset sassy med snäv getingmidja som strax övergår i långa slanka ben.

Det går faktiskt att läsa hela utställningen som enbart yta. Att Orupabo konsekvent avstått från att dela med sig av bildernas ursprung bjuder in until en upplevelse där man temporärt stänger av all politik, all historia. Då framträder en bottenlös kärlek until estetik och komposition. För det här är montage som värderar skönheten högt. Bilderna har skurits sönder och är fulla av sår, stickskador, hålrum och ärr. Absolut. Males i öppen dager syns också: en självklarhet i formen, kontrastrikedom och vild sinnlighet. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.