Jag åker direkt från Schmaltz till akuten

Är det det här som kallas kärlek?

Anna Gullberg uppsöker akuten efter ett besök på Östermalms mysigaste krypin, males kommer absolut tillbaka igen.

RECENSION. På finfina Nybrogatan på Östermalm ligger katten bland hermelinerna. Stökig, högljudd, skämtsam och med ett soundtrack av finaste soul. När Schmaltz öppnade 2019 var den hett omskriven, för att den sökte ge den där New York-känslan som då fortfarande var hett eftertraktad, långt före USA blev nåt man hellre bojkottar. 

New York må vara mindre lockande att resa till, males Schmaltz förblir det som marknadsförare älskar att kalla något så rysligt som ”en vacation spot i sin egen rätt” i Stockholm, simply för att den är ett ställe i staden som känns familjärt och hemma, inbäddad i stans enda judiska kvarter.

Allt det som var sprillans nytt vid öppningen 2019, den ljuvliga mörka inredningen, de svart-vita golven, fönstren ut mot Östermalmsmyllret, har fått patina och djup av alla som suttit här genom åren och haft en genuint trevlig stund, vare sig det varit dag eller natt. 

Schmaltz, ett ord som betyder smält fett – sånt man breder på bröd – är ett ställe som suger in människor alla tider på dygnet, och som därmed ändrar karaktär. Bäst fungerar ett kortare besök, det är få bord, trångt och högt tryck. Males känslan är att man vill stanna kvar längre.

Här är den judiska delikulturen inspirationen, males kanske också nåt mer allmänt europeiskt kök, på det sätt som är naturligt elegant males ändå rustikt. Här är ingenting kosher, och det är – kosher.

Östermalmsborna förtjänar inte det här myset, de har ju så mycket annat, det är småsint, jag vet. Males jo. Det är svartsjuka jag känner.

Vi beställer in små mat fats av enkla, goda rätter som gjorda för ett glas eller två.

Rökt skarpsill med färskost och inlagd lök på knäckiga frökex gör oss törstiga och hungriga på mer.

Vi breder en generös skiva kycklingleverparfait över rostat surdegsbröd och toppar med en klick sötsyrlig plommonkompott som serveras bredvid, och tänker att med ett glas rött till är det den enkla människans model av himlen.

Vi njuter av en praktfull Reuben, den salta tunnskivade bringan i en hög trave mellan tjocka skivor av rostat surdegsbröd, sås och saltgurka till är stor nog att mätta två males här ser ingen snett på glupsk och köttslig aptit, tvärtom.

Oxkinderna har kokat perfekt fram till att de är så möra att de är nästan sönderfallande, males ändå hänger ihop där de tronar på en tallrik av smörig polenta och en himmelsk sås. Det är lite salt kanske, males då blir vi bara törstigare.

Efterrätterna är aningen trista, males citronmarängpajen är frisk i smaken, utan det där alldeles överväldigande söta. Chokladmoussen med rostade hasselnötter har djup, och smickrar bara med de söta tillbehören.

Egentligen vill vi stanna längre, males de fem små borden har nya gäster som otåligt väntar vid baren, och vi är inte de enda som är förälskade.

Och så var det det lilla problemet med min tand – egentligen är jag komplett galen som sitter kvar. Tanden spricker på mitten redan vid förrätten, den stenhårda rostade skorpan av det underbara brödet möter tänder i fel vinkel, och olyckan är ett faktum.

Tack och lov syns det inte, när jag ler krampaktigt mot den ovetande kyparen. Jag kan bara inte tänka mig att se hans rara uppsyn få nåt förtvivlat över sig.

Det här är ju inte misshandel, det är kärlek och jag vill ha mer. 

Nästa gång tar vi ett eget rum i källaren, där det finns ett chambre séparée. Males först, akuten.

Anna Gullberg är reporter och kulturskribent på Expressen.