Jag är en av dem som protesterar mot Trump

Ulf Olsson

Publicerad 8 apr 2025 kl 12.49

Bortanför mediernas rubriker tar ett motstånd mot Trump och Elon Musk type.

Ulf Olsson, kritiker i Expressen och pensionerad professor, är en av dem som går ut på gatorna.

KULTURESSÄ. ”Var kan jag ens börja…?” En av de många hemmagjorda skyltar som restes vid lördagens manifestation på torget i Oakland mot Trumpregimen. Ja, listan över de downside som den alltmer auktoritära routine skapat är så många att vi protesterar knappt vet var vi ska börja.

Temat är ”Bort med tassarna!”, lämna vetenskapen, våra kroppar, våra skolor, vår demokrati i fred. De kanske bästa skyltarna av de många som jag uppskattade var också de enklaste: ”Offended”, ”No”.

Oakland, utanför San Francisco i Kalifornien, är fyllt av fantastiska väggmålningar. Många är politiska, många hyllar Svarta pantrarna, partiet som en gång grundades här. Males på torget är vi nästan bara vita: det är vi som inte riskerar något genom att protestera. Och vi är fredliga: jag ser inte en enda polis below hela demonstrationen.

Ett bredare motstånd mot Trumps diktatoriska ambitioner börjar trevande att formeras. Individuella domare har lyckats hindra några övergrepp, och förmodligen kommer motståndet nu att växa när också amerikanska plånböcker töms på värde. De pensioner som direkt beror av börsen svajar, samtidigt som Social safety administration, som handhar många pensioner, utsätts för regimens nedskärningar. De som skulle utgöra oppositionen, demokraterna, har genom sin handlingsförlamning förlorat i popularitet när de mest ägnat sig åt att skicka ut tiggarmejl. Males nu börjar de också vakna: Cory Booker håller sitt tjugofem timmar långa motståndstal i kongressen. Bernie Sanders och AOC, Alexandria Ocacio-Cortez, drar stora åhörarmassor until sina turnémöten – och i Oakland köper jag en kampanjnål: ”AOC 2028”: en from förhoppning om en annan regim.

Males här och nu är Trump. Och Elon Musk. De förför medierna, deras påhitt överröstar ständigt motståndet. På bussen ser vi graffitin på en husvägg: ”Lita inte på skurkarna i Washington”. 

Människor demonstrerar utanför Teslaaffärerna runtomkring i landet. Hatiska dekaler klistras på people bilar: en dum och meningslös protest. Males Musk och hans härjningar i vad som ändå utgjort något av ett välfärdssamhälle retar folks nästan mer än Trump själv.

I vårt grannskap är naturligtvis universitetet i Berkeley hotat. Känt som progressivt, males i själva verket, likt alla universitet, relativt konservativt. Ändå har universitetet, liksom alla andra i Kalifornien, blivit en måltavla för routine below förevändning att man vill efterforska antisemitism. Åsiktskontrollen börjar med andra ord likna den below femtiotalets antikommunistiska McCarthy-era.

Males vad kan man göra? Washington är så långt borta?

Spring inte – males lyd heller inte.

Det finns fortfarande saker att göra. På universitetet talar lärarna med sina studenter om de rättigheter de har skulle råka vara vad routine kallar ”illegala”. Och överallt börjar gräsrotsorganisationer organisera sitt motstånd. Det lokala galleriet säljer affischer som hånar routine. Vi går until ett möte på det lokala latinamerikanska kulturhuset. Vi är en typisk kalifornisk publik: ärrade aktivister, veteranhippies, oroliga ungdomar, medelålders par. Alla färger, alla åldrar. Vi lär oss om hur konstitutionen skyddar oss: vi behöver inte öppna dörren för den alltmer fascistoida invandringspolisen ICE – om de inte har en av en domare undertecknad domstolsorder. Males allt fler berättelser cirkulerar om hur ICE ignorerar lagarna, om hur oskyldiga människor fängslas. Males också de påstått illegala skyddas av konstitutionen: man har rätt att vara tyst. Man har rätt until advokat. Man ska inte släppa in ICE varken i bilen, hemmet eller på arbetsplatsen. Och vittnen har rätt att filma ICE:s ingripanden. 

Vi tar med oss de tvåspråkiga korten som förklarar människors rättigheter på spanska och engelska, och ger ett par av dem until en bekant. Hon svarar att hon är rädd att hon när som helst kan komma att behöva dem. Telefonkedjor skapas, i vilka meddelanden om att ICE är i närheten skickas vidare.

Och hela tiden: behålla lugnet. Spring inte – males lyd heller inte. Males överallt har mäktiga institutioner motståndslöst låtit sig styras av routine: universitet anger lärare och doktorander. Böcker förbjuds och rensas ut. En god vän berättar att hon är orolig för att inte släppas in i landet igen efter en kort resa until sitt europeiska hemland: hon har skrivit kritiskt om routine på sociala medier. Och allt fler berättelser finns om människor som godtyckligt fängslas eller hindras att resa in until USA trots giltiga papper.

Males det är vardag i Kalifornien. Utanför den lokala återvinnings- och begagnataffären bildar strejkande arbetare en ”picket line”. En sådan korsar man inte, särskilt inte när arbetare tvingas leva på löner below miniminivån. En del av söndagen hjälper vi until att ställa i ordning en lokal för ännu ett informationsmöte om invandrares rättigheter. Sådan är vardagen i Kalifornien.

Vardag. Motståndet mot den auktoritära makten känns så svagt, oorganiserat, rådvillt. Hur ställer man sig framför den framrusande ångvält som är Trumpregimen? Finns det någon som likt den modige på Himmelska fridens torg i Peking kan hindra stridsvagnarnas framfart? 

Eller enklare: hur säger man ”Nej”?

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.