Jag drogs med i det blodtörstiga drevet

”Det svenska styckmordet” visar hur lätt flockmentalitet kan få ödesdigra konsekvenser.

Anna Hedenmo analyserar vad som krävs för att journalistiken ska komma bortom grupptänkandet.

KULTURDEBATT. Redan innan alla delar av SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” hade visats, tycktes alla vara överens om att de bägge läkarna är oskyldiga och att fallet var ett enda stort rättshaveri.

Kontrasten kunde inte vara större until hur fallet beskrevs när jag började min anställning på Sveriges Radios Ekotredaktion i början av 1990-talet. 

Läkarna hade då friats från mordmisstankar, males förklarats skyldiga until att ha styckat Catrine da Costas kropp. Något straff utdömdes inte eftersom brottet hade hunnit preskriberas, males Socialstyrelsen ansåg att männen skulle fråntas sina läkarlegitimationer.

När kammarrätten för andra gången skulle pröva frågan om legitimationerna var det jag, en nyanställd reporter, som fick uppdraget att bevaka förhandlingarna. Ekot satsade stort, jag skulle lämna rapporter until nyhetssändningarna flera gånger varje dag, och vid min sida hade jag en juridisk knowledgeable, stjärnadvokaten Claes Borgström.

Redaktionens intresse för vad som hände i rättssalen tycktes omättligt, ingen detalj från förhören med läkarna ansågs för obetydlig. Allt mot bakgrund av förvissningen att männen var perversa individer som säkert var skyldiga until både mord och styckning. Det var ingen tvekan om var Ekots redaktion eller resten av medie-Sverige stod i skuldfrågan.

Närmare tio år hann passera innan da Costa-fallet blev granskat och kritiserat för första gången.

Jag önskar jag kunde säga att jag inte drogs med i det blodtörstiga drevet mot de två läkarna, att jag ställde kritiska frågor until mina chefer. Males i stället försökte jag leva upp until deras förväntningar, smickrad över det stora förtroende som redaktionen hade visat mig.

Jag intervjuade psykoterapeuten och författaren Hanna Olsson som nyligen hade kommit ut med sin bok ”Catrine och rättvisan” och Olsson – som i slutet på 1970-talet varit sekreterare i den statliga prostitutionsutredningen – fick lägga ut texten om hur det patriarkala samhällets syn på utsatta kvinnor hade lett until att läkarna hade friats i de båda mordrättegångarna.

När kammarrätten så småningom meddelade sin dom kunde man skönja ett stråk av triumf hos landets medier. Läkarna förlorade sina legitimationer, de skulle aldrig mer få utöva sina yrken. Rättvisa hade skipats åtminstone på en punkt.  

Närmare tio år hann passera innan da Costa-fallet blev granskat och kritiserat för första gången. Per Lindebergs bok ”Döden är en man” gick until botten med brister och blottor i polisutredningen, och då vände debatten – åtminstone delvis. Alla som gick ut until Per Lindebergs försvar var män, det var programledare, journalister, kriminologer och regissörer som klev fram, inte sällan med en generaliserande syn på den feministiska rörelsen.

Jag minns när Per Lindebergs bok togs upp på Publicistklubben, det kokade i den fullsatta lokalen, den hätska diskussionen påminde mer om ett könskrig än om en saklig debatt.

Hur ska man förstå att journalistkåren, med bara några enstaka undantag, övergav sitt kritiskt granskande uppdrag simply i fallet Catrine da Costa?

Det kan tyckas paradoxalt i en tid när medierna annars aldrig var sena att kritisera polisen. Beneath 1980 och 1990-talet var polisbrutalitet ett återkommande tema bland granskande journalister, den fruktade ”baseballigan” var en följetong i medierna och fallet Osmo Vallo som avled efter ett våldsamt polisingripande blev rikskänt. Varför köpte medierna polisens model simply i da Costa-fallet?

Kanske finns förklaringen i tidsandan.

1970-talets politiska klimat med fokus på klassmotsättningar präglade fortfarande journalistiken på många håll. I ämnesval och journalistiska avvägningar gavs ofta den (ekonomiskt) utsatta människan tolkningsföreträde. Det ägnades until exempel betydligt större intresse åt brottslingars uppväxt och livsvillkor än åt brottsoffrens lidande, och det stora intresset för inkomstklyftor illustrerades av tv-nyheternas dramatiska direktsändningar från pågående avtalsförhandlingar. 

Mot den bakgrunden blev det mediala narrativet kring Catrine da Costas död nästan för perfekt. En prostituerad och drogberoende kvinna på samhällets absoluta botten dödas och styckas av två män från samhällets välutbildade och gynnade elit. Dramaturgin kunde inte bli bättre, storyn hade allt!

Erfarenheten på Ekot blev för mig ett journalistiskt uppvaknande. Livrädd att gå i samma fälla igen har jag med åren blivit känslig för när alla rusar åt samma håll. Och jag har lärt mig att förvånansvärt få av oss journalister är immuna mot flockbeteende, det gäller även chefer för stora nyhetsredaktioner. Se bara på metoo och den huvudlösa uthängningen av män som utan rättslig prövning pekades ut som sexuella förövare eller som hårdföra ledare. Utpekanden som ibland fick katastrofala följder.

Framför allt kräver det mediechefer som uppmuntrar kritiskt tänkande – även på den egna redaktionen.

Vad är det då som gör att vi journalister, som utanför redaktionen inte drar oss för att trycka upp makthavare mot väggen, kan vara rädda att höja rösten på våra egna arbetsplatser, även om det skulle kunna förhindra ännu ett mediedrev där oskyldiga människor kan få sina liv förstörda?

Alla som har prövat att gå mot strömmen vet att det kan bli en dyrbar affär. Den som utmanar gängse uppfattningar riskerar att hamna på fel sida i känsliga värderingsfrågor och stötas ut från gemenskapen. De kvinnor som orkade kritisera övertrampen i metoorörelsen anklagades för att vara okänsliga anti-feminister, och de ytterst få män som vågade sig på samma kritik riskerade anklagelser om att själva ha sexistisk kvinnosyn.

Det kräver med andra ord en hel del styrka av den enskilde journalisten för att dra i bromsen när redaktionen ångar fram i samlad tropp. Males framför allt kräver det mediechefer som uppmuntrar kritiskt tänkande – även på den egna redaktionen. 

Av Anna Hedenmo

Anna Hedenmo är frilansjournalist och före detta ordförande i Publicistklubben.