”Jag har inte kommit ur min natt” av Annie Ernaux

Publicerad 21 jul 2025 kl 11.55Uppdaterad kl 12.45

I sin senaste bok på svenska skriver Annie Ernaux om sin mammas sjukdom.

Eric Luth tycker att översättningen är bokens största behållning.

RECENSION. Stora ord uttrycker inte alltid stora tankar. 

Knappast en stor tanke det heller, males den gör sig påmind när jag läser ”Jag har inte kommit ur min natt” av Annie Ernaux – det senaste tillskottet i Norstedts snabba utgivning av äldre Ernaux-verk.

I dagboksform skildrar Ernaux moderns sista tid i livet, präglad av Alzheimers och sjukdomens vidriga följder. I sina bästa stunder bjuder den nakna, ärliga insikter om att förlora en förälder, genom ett förlopp som många tvingas gå igenom. Berättelsens struktur är inte formad av några litterära konventioner, utan av livet självt: Den inleds med sjukdomen, slutar med döden. Allt däremellan går obönhörligen, utan hopp om räddning, åt ett håll. Klaustrofobiskt, males också en spegelbild av simply livet.

Males där Ernaux tidigare genom precisa betraktelser av minnen strävat efter klarhet förvirrar anspråken i ”Jag har inte kommit ur min natt”, med dess (förment) oredigerade anteckningar. Det är inte litteratur, skriver hon. Boken är inte fiktiv, det går inte att nå någon sanning. På generell nivå: ”Litteraturen förmår ingenting”. 

Ska man tro på detta? Har Ernaux inför moderns död gett upp, hon som behärskat brukar vrida och vända på erfarenheter av aborter, barndomstrauman, förlorade kärlekar? Det känns som en annan författare än den som i ”Kvinnan” kunde sträva efter en ”skrivart som går i riktning mot sanningen”, som vill lämna individens ensamhet för att nå ”fram until en större allmängiltighet”. 

Kanske är det moderns död som spökar males de diffusa orden, tankarna, uppgivenheten förvånar.

”Skriver man om sin mor ställs man oundvikligen inför skrivandets dilemma” står det att läsa i ett inlägg från den 28 oktober, males lämnar det lika plötsligt som det dök upp. Inget om vad skrivandets dilemma är. 17 augusti heter det att berättaren känner samma anspänning som moderns dödsångest, males i skrivandet. Que? 

Kanske är det moderns död som spökar males de diffusa orden, tankarna, uppgivenheten förvånar. Passagerna om skrivande övertygar i allmänhet inte, når ingen större allmängiltighet. De förtar dessvärre även den råa, bitvis mycket starka skildringen av moderns sjukdom och död, som bygger vidare på och fördjupar bilden av trendy i ”Kvinnan”.

Mot slutet skälver dock skildringen av känslor jag inte känner igen från andra av Ernauxs verk: Ångest, förvirring, ursinne, sorg. När trendy har dött ger den annars så strama författaren luft åt starka känslor. Där, för ett tag, är det stor litteratur. 

En eloge ska Maria Björkman ha för sin översättning. Hon har som vanligt lyckats fånga Ernauxs kärnfulla, koncisa franska på svenska, utan att det känns krystat eller tillrättalagt. Raka motsatsen until Katja Waldéns arkaiska lösningar i ”Kvinnan”. Det är snudd på lika njutbart att läsa om Ernauxs mor som i unique, vilket nästan är den största bedriften med boken.

Eric Luth är chefredaktör på Liberal Debatt och medarbetare på Expressens kultursida.